Ni kanske undrar hur läget är i skyttegravarna? Jovars, med tilltagande liberalisering av den egna tankeverksamheten så har medelklassigheten fått retirera en bit. Kriget är dock långt ifrån över och striderna är tidvis hårda. I dag hamnade dock medelklassnormerna under attack från de fria femåringsstyrkorna.

Dottern ville ha saft till mellanmålet. Ryggradsreaktionen är naturligtvis: Ånä, det är minsann måndag och då dricker vi ingen saft. Det är inte bra för tänderna och det är en massa socker och det är allmänt onyttigt. Jada, jada. Dotterns mjölktänder är välsignat befriade från hål. Hon dricker gärna vatten och tycker mycket om mjölk. Det är inte så att hon vill ha saft varenda dag. Jag har inga rationella skäl att vägra henne ett glas saft om hon nu är sugen på det. Däremot har jag gott om medelklassargument.

Medelklassen handlar om disciplin och förträngande av behov. Så har det varit ända sedan den kallades borgarklassen och tilldrog sig Sigmund Freuds uppmärksamhet. I ett överflödssamhälle som vårt blir naturligtvis disciplinen värd allt mer. En god medelklassrepresentant beter sig mitt i konsumtionssamhället som en törstig tempelriddare i badet (om det nu är sant att de väntade med att dricka tills de hälsade sin herre efter slutfört uppdrag). Då kan man ju inte dricka saft bara för att man är sugen på det.

Klart att det blev saft. Engelsk äpplesaft i en emaljerad mugg. Tygellösa underklassvanor i ett tunt skal av småborgerlighet.