East of the sun, west of the moon

Jag tycker Newsmill är kul och värdefullt och jag tycker att det finns rysligt många bra och kvalificerade bloggar. Förmodligen lider jag av något slags journalistisk masochism som tvingar mig att ständigt uppsöka tecken på att mitt yrkes maktposition är hotad. Nåväl. För det mesta är jag ordentlig och nöjer mig med att läsa själva artiklarna på Newsmill, men så hur det är så händer det ju att ögat halkar ner till kommentarerna. De är ju inte så där hygieniskt dolda som de är på exempelvis DN.

Kommentarerna under artikeln av Jan-Olov Madeleine Ågren, angående segern i Regeringsrätten gällande tolkningen av namnlagen, är förstås en enda sörja. Det är häpnadsväckande hur mycket dynga som kan ansamlas på relativt kort tid. På något vis fördes mina tankar i riktning mot en dyngspridare när jag fick syn på Newsmills "millare". Priset vi betalar för ett öppet nät är att även dyngpaddor snabbt och enkelt kan ge uttryck för sin åsikter och delge andra människor dem. Det är förmodligen värt det.

Men i fortsättningen håller jag ett papper över nedre delen av skärmen när jag läser på Newsmill.

Det är uppenbart att jag saknar flera viktiga funktioner hos mig själv, bland annat tålamod och förmåga att själv lära mig hantera de tjänster och applikationer jag använder. Tur att det finns mer kompetenta människor i omgivningen. Tack, Facebookproffset Mirijam som gjort min vardag lite mindre bemängd med onödig information.

(Fler som inte vet hur man blockerar snattrare på FB? Läs Mirijams kommentar till föregående inlägg.)

Okej, jag skaffade Facebook väldigt sent på dagen. Det blir dock lätt en vana och numera kollar jag till det ett par gånger om dagen - det är kul att se vad framför allt vänner långt borta eller sådana som lever lite häftigare liv än vad jag själv gör har för sig. Men det fattas funktioner på FB. Visst skulle ni väl också vilja ha en liten ruta som man kan klicka i: "Visa inte uppdateringar för den här personen"?

Gå ut i solen tjejer. Skaffa en blogg. Prata livet ur maken. Men sluta uppdatera FB en gång i kvarten!

I går skulle vi fara till Skäralid med familjen för att pigga upp oss efter allt avloppselände och en allmänt trist helg. Men. I backen upp till restaurangen snubblade jag och inte lite heller, utan smack i backen och foten under. Aj, aj, aj. Den var inte av, men ville gärna ge sken av att vara det och nu har jag en ful och öm liten påse på ena sidan av fossingen. Denna påse innehåller smärta och immobilitet.

Vad skall man egentligen upp på Söderåsen och ränna för? Det är mest bara en massa stenar och skravel och dåligt underhållna leder som folk slår ihjäl sig på. Jämna ut det hela och bredda väg 13, vetja.

Aldrig har vi det så jobbigt som när vi skall handla, jag och mina klassfränder. Råd har vi ju, så det är inte frågan om att man måste kolla veckans erbjudanden och räkna på varje vara som läggs i korgen. Nej, det är inte pengar vi tänker på när vi står där och vrider och vänder på grönsaker och plastbunkar. Vi tänker på vår status och på vår image. För det skall ju helst vara rättvisemärkt och ekologiskt. Samtidigt skall det vara av hög kvalitet och det får inte vara alltför muppigt. Om något är både billigt och miljövänligt ligger det risigt till.

Tidigare i veckan skulle jag handla äpplen. Dottern tycker nämligen att det är i stort sett den enda frukten som går att äta, och eftersom vi som sagt var tillhör medelklassen (och inte är rabiata LCHF) måste ju barnet äta frukt. Det är säsong för äpplen nu. Ah, tänker nu alla medelklassläsare: härliga, doftande, saftiga och obesprutade svenska KRAV-äpplen! Jo. Fast alla svenska äpplen i butiken var mjöliga sorter utom ett och de var kantstötta. Jag högg en påse från Frankrike och smög till kassan.

Nu kommer det riktigt skamliga: Det var inte bara franska äpplen, utan till råga på allt Granny Smith. Detta hårda, doftlösa och karaktärslösa äpple som ingen kändiskock skulle ta i med tång. De var så goda. I går köpte jag sådana igen.

 Vi ägnar lördagen åt att flyttstäda vårt gamla lägenhetsradhus, jag och maken, medan lillan lever loppan med bästa sortens kusiner på loppis. Och när vi äntligen, äntligen är klara med detta urtråkiga jobb och kommer hem till vårt nya boende på landet, då vill vi koppla av förstår ni. Vi känner oss ohemult glada åt vårt alldeles egna lilla hus och vår alldeles egna mark med de vackra vyerna som är helt befriade från studsmattor och gastande barn. Sedan är det ju också så skönt att duscha när man är städsmutsig.

Maken kom tyvärr aldrig så långt som till duschandet. Det är totalstopp i avloppet.

Jag vill ha en whisky eller möjligen ett rejält glas rom. Maken vill inte ha en whisky. Han vill ha en rörmokare.

Uff. Precis när jag skulle samla ihop mig till dagens lilla blogginsats råkade jag studsa förbi Newsmill och där fanns hundratusen åsikter om allt från hemmafruar till biblioteksböcker som ingen vill läsa. Mina egna små åsikter blev alldeles förskrämda i denna massa, så de sprang ut i stallet och lade sig att sova hos katterna. Och den här bloggen utan åsikter, det är lite som Vattenfall utan vatten det.

Som en ren omväxling kommer här alltså några torra fakta i stället:

- Guatemalas huvudstad heter Guatemala City.
- Torskens latinska namn är Gadhus Morhua. Den är utrotningshotad på grund av ogenomtänkt rovfiske.
- För tillfället har Sverige en borgerlig regering bestående av 22 ministrar inklusive statsministern Fredrik Reinfeldt.
- Eftersom lågenergilampor innehåller mycket kvicksilver måste de återvinnas korrekt.

Äsch.

Vet ni vad som är så bra med burka och niqab? Ja, förutom att bärarinnorna kan ge tusan i att sminka sig då. Jo, vi behöver nämligen inte förbjuda dem. De försvinner av sig själv. Det finns nämligen inte på kartan att folk med västerländsk tradition i uppväxten någonsin kommer att tycka det är okej med heltäckande tält på kvinnliga kroppar. De flesta med muslimsk tro är också de minimalt intresserade av tältmodet. Det är inte så mycket att dilla om. Den vanliga slöjan är inte så kul den heller, men har inte heller så goda överlevnadschanser i ett samhälle där jämställdheten går djupt ner i självuppfattningen.

Kommentarerna till Petra Bergquists, Kristin Linderoths, Emma Lindqvists och Alaa Idris’  toleranskorkade artikel på Newsmill är för en gångs skull upplyftande läsning. Det är nämligen inte rasism och muslimhat som lyser starkast där. I stället får man rätt klart för sig att jämställdhet nog får betraktas som något av ett kärnvärde hos medborgarna i detta land. Wow, liksom. Det är inte många som ställer upp på SSU-damernas förvända tolerans, vilken mest verkar gå ut på att vi bör lämna de mest utsatta kvinnorna fullständigt i sticket.

Nå, men hur skall det nu bli med alla dessa beslöjade damer? Tja, vettiga brudar har redan i stora mängder börjat plocka av slöjan eller minimera den. De går på högskolan och utövar dygden tålamod. Det enda de behöver vänta på är att tramsrasismen hos gemene man skall krympa ihop under trycket av en bevisligen global värld där människor rör på sig, så att deras ytländska namn inte lägger hinder i vägen vid jobbsök och dylikt. I och för sig inte så bara. Där kunde kanske SSU arbeta lite aktivt för att få till stånd attitydförändringar? I stället för att hävda "rätten" för några hundra megaförtryckta kvinnor att fortsätta vara förtryckta.

I de övriga fallen så föreslår jag direkt aktion. Det vill säga att vi helt kulturimperalistiskt tar för givet att kvinna i niqab eller burka förutsätter en förtryckande karl någonstans i närheten. Koppla in socialtjänsten. Några timmars vägledande samtal med svensk socialtant borde kunna få en del av dessa traditionstroll att ge upp. Resten släpper vi ner i en grop tillsammans med Feministiskt Initiativs mest hårdföra medlemmar, så får vi se hur det går.

I reklamens lilla, lilla värld av blommor är det mesta sig likt. DN har just nu igång en sådan där undersökning som skall visa vad det är för folk som gluttar på deras sajt, så att de kan sy ihop bra marknadsföringspaket till sina kunder. Jag får verkligen rekommendera att ni deltar om den skulle poppa upp på skärmen.

Frågorna är som de brukar och man måste ta ställning till om man är galet, sjukt, tokigt, måttligt eller våldsamt lite intresserad av exempelvis hårvårdsprodukter och finansiella tjänster. Men allra först handlar det ju om att identifiera kundgruppen. Alltså: Är det du som huvudsakligen sköter hushållet? (handlar, tvättar, lagar mat etc) - alternativen är JA eller NEJ. ‘Vi delar på hushållsarbetet’ finns helt enkelt inte som val.

Rent matematiskt kan man säkert komma fram till vem i hushållet som gör mest, men det beror ju också väldigt mycket på vad man räknar in i hushållsarbetet. Hushållandet för oss här på landet skiljer sig fortfarande rätt mycket från hushållandet på Kungsholmen i Stockholm, där man till exempel mera sällan har ankor.

Eftersom det finns flervalsalternativ på de övriga frågorna i undersökningen, tar jag för givet att applikationen klarar dem och föreslår följande svarsalternativ till frågan om hushållarbete.

Vem sköter huvudsakligen hushållsarbetet i ert hem?
- Det är jag och bara jag. Karlsloken/Latmajan har inte lyft ett finger sedan vi gifte oss.
- Vi delar medelklassneurotiskt på det hela och har en stor whiteboardtavla där vi gör tidsbudget och håller koll.
- Vi köper alla tjänster som går att köpa, för vi har viktigare saker för oss.
- Alla i hushållet bidrar efter ålder och förmåga till hemmets skötsel.
- Min partner gör allt arbete medan jag går runt i lackkläder och "arbetsleder".
- Vi har inget gemensamt hushåll precis, för det är en patriarkal struktur. Alla tvättar sin egen tvätt och lagar sin egen mat.
- Det beror på i vilken månfas vi befinner oss.

Ja, ni förstår. Folk är ju olika.

I tjugo år har Anna smekt andra människor mot betalning.

– Mina kunder är både kvinnor och män. För många är det en form av avslappning, men det är klart att njutningen är en central del, säger Anna, som egentligen heter något annat.

Anna vet att många av hennes kollegor mår dåligt. Själv tycker hon att hon har klarat sig bra, men det är klart att det sliter på identiteten.

– Man kan få svårt att upprätthålla en fysisk gräns. Min kropp är trots allt ett redskap för andras njutning, säger hon.

Förutom de rent fysiska farorna med exempelvis smittspridning, så finns alltid problemet med kunder som har krav som Anna inte vill ställa upp på. Efter många år i yrket försöker hon vara tydlig med en gång och på hennes hemsida finns en prislista som går från enklare tjänster till omfattande helkroppsbehandlingar.

Anna upplever att det framför allt är kvinnor med identitetsproblem som söker sig till yrket.

– Många som arbetar med det här är andligt förvirrade – det är många sökartyper. Det börjar ofta som ett sätt att tjäna pengar medan man pluggar eller letar jobb, men många blir kvar, säger Anna.

Möt Anna – som jobbar som massör.

Raljerar jag över en allvarlig fråga? Ja, tänk att jag gör det. Jag är nämligen varken massör eller sexarbetare och härbärgerar därför ett hälsosamt tvivel på att jag absolut säkert kan veta hur folk med dessa yrken uppfattar sin tillvaro. Prostitution är annars ett av få områden där i stort sett alla människor verkar beredda att ta så kallade anekdotiska bevis till intäkt för en sanning.

Jamen, säger nu påläst person, det finns faktiskt studier som visar att många prostituerade mår dåligt. Jahapp, det gör det. Det finns också utmärkt många studier som visar att låginkomsttagare mår mycket sämre än höginkomsttagare. Folk som jobbar på oljerigg har också ofta dålig hälsa. Vi lever inte i en perfekt värld, så vi har många sådana här bekymmer att komma tillrätta med. Frågan är bara om det hjälper att förbjuda? Hjälper det att stigmatisera? Hjälper det att bunka ihop alla människor som någon gång utfört sexuella handlingar mot betalning till en massa av offer?

Jag tror förstås inte det. Jag tror på vettiga analyser som visar på verkliga problem. Jag tror på att hjälpa dem som vill ha hjälp. Symboliska förbud gagnar bara dem som vill att prostitution (eller annan valfri fråga) skall förbli dolt, hemligt och förbjudet. Driften eggas som bekant av det förbjudna.