East of the sun, west of the moon

Make-up kan ju vara rätt så kul och vem vill inte veta vilka trender som råder i höst? Man kanske till och med är så nyfiken och trött att man bryter mot sina principer och kollar in en video på Sofis mode på AB. Man noterar att den mascarafria sminktrenden är mycket stor och att det är typiskt nedtonad lågkonjunkturssminkning som gäller fortfarande. Sedan kan det inte hjälpas, man börjar titta på modellerna.

De ser ut som om de är tolv år. De är skrämda fåglar som aldrig ätit. De har aldrig lett, utom på kommando från en fotograf. De är zombier, fast väldigt prydliga sådana. Folk är visst rädda för den skönt nordiska vindblåsta tjejen i Apolivas reklam. Är det bara jag som blir rädd för det här?

Vi har sjuka skönhetsideal. Jag tänker inte lägga ut texten, inte relativisera det, inte motivera. Det här är sjukt och tonåriga tjejer svälter bort sin livsglädje för att jag skall kolla på sminktrender.

Jag vill vara hemmafru och ta hand om mitt barn och pyssla i huset och lägga in konserver och odla grönsaker och ha middagen på bordet när maken kommer hem och gå och handla med en korg på armen hos hökaren som kallar mig för frun och ha blårutig klänning. Sedan vill jag har en tillfredsställande karriär, ett stimulerande jobb, tjäna bra med pengar, åka till Scotland flera gånger om året och till Italien någon gång i livet i alla fall och köra en ny motorstark bil och gå på snitsigt gym och komma i form lite här. Vidare vill jag känna mig andligen upplyft och upplyst och äntligen få tid att läsa filosofi och teologi och föra lödiga diskussioner med likasinnade och vandra i skogen och skriva några bra böcker och fin lyrik.

Detta endast i dag. Jag tror jag ger upp projekt individen.

Aftonbladet och Malin Wollin - tja, varför inte ta sig en rejäl bläcka på provokation och heta känslor direkt på söndagsmorgonen? Kommentatorsfältet är som vanligt en guldgruva för den som behöver lite aggression för att vakna. I dag handlar det om mobiltelefoner till barn.

‘Jenny’ skriver till exempel: "Malin är emot allt, som vi vanliga dödliga tycker är ganska praktiskt. Alltifrån skilsmässor till mobiltelefioner (sic)."

Om vi nu bortser från att Malin Wollin faktiskt har en tendens att vara emot allt och analyserar yttrandet ovan. Att mobiltelefoner är "ganska praktiskt" kan jag väl ställa upp på. Men skilsmässor? Ganska praktiskt… Om det är så Jenny och de andra upprörda kommentatorerna ser på saken, ja då behövs Malin Wollins värdekonservatism mer än jag trodde.

Betrakta texten ovan. Det är ett utsnitt från en plansch som täcker hela insidan av vår skafferidörr och som får mig att skratta varje gång jag öppnar sagda dörr. Det är, kort och gott, en förteckning över olika slags avfall man kan få i ett hushåll. Förkortningarna anger vilken slags återvinning de olika avfallsslagen skall utsättas för. Det finns 34 olika förkortningar, alltifrån HL - hundlatrinkärl, till FA - farligt avfall, återvinningscentral.

Det är som sagt var inte den lilla listan. Någon på det samkommunala sopbolaget har verkligen tänkt till och försökt fantisera fram alla slags avfall som rimligen kan tänkas uppkomma i ett hushåll. Kanske har man till och med haft fokusgrupper och kundundersökningar. Det är verkligen ett försök att vara heltäckande. Jag antar att alla som fått den har läst den.

Om man, trots allt och i hållbarhetens namn, skulle vilja spara lite på pappret nästa gång det är dags för utgivning av uppfostringsaffisch just på sopfronten, har jag här ett förslag: "Kära medborgare! Använd ditt förstånd och de kunskaper i grundläggande materiallära som du troligen besitter för att sortera dina sopor. Om du går bet på någon märklig sopa, vänd dig till närmaste bemannade återvinningscentral, så hjälper den kompetenta personalen därstädes dig tillrätta."

Vad gör man om det i ett samhälle finns beteenden som man önskar förändra eller få att försvinna? Man kan ju till exempel upplysa eller jobba med attitydförändring. Hårdföra liberaler menar kanske att man får acceptera att folk har de idéer de har och att det enda man kan göra är att försöka se till så att alla har så fullständig information som möjligt för sina beslut. Men i Sverige går vi helst lagstiftningens väg.

Allt vi ogillar stiftar vi helt enkelt en lag emot. Och med vi får man då mena de med politiskt eller annat inflytande, vilka på bättre eller sämre grunder anser sig tolka folkviljan. Den som opponerar sig med praktiska argument av typen ‘det går inte att kontrollera om den här lagen följs’ eller ‘det oönskade beteendet har inte förändrats trots lagen’ avfärdas som överdrivet praktisk.

Omöjliga lagar som sexköpslagen och zebralagen försvaras med att det är en ‘markering’ och att det har viktigt symboliskt värde. Under tiden tynar de stora frågorna som verkligen skulle ha symboliskt värde, som frihet, ansvar och personlig integritet. 

Den här synen på lagstiftning är oerhört omogen. Den präglas av samma magiska tänkande som en femårings världsbild. Om jag inte berättar om monstret under sängen så finns det inte. Om jag kommer ihåg att säga äppelpaj fem gånger varje gång jag går ut genom dörren så är alla snälla på dagis. Bestämmer vi att det inte får finnas sexarbetare, rökare och knarkare så försvinner de av sig självt.

Hur skall vi locka de unga väljarna? Den frågan ställer sig många partier oroligt, när 90-talisterna nu skall rösta för första gången. I en artikel på Svenska Dagbladet är flera politiker i alla fall rörande överens om att det kommer att handla om jobben.

Tänk, det tror inte jag. Utan att på något sätt vilja förringa det grundläggande behovet av försörjning, vill jag ändå påstå att livet och politiken handlar om lite mer än det. Jag tror att moderaterna som artikeln utgår ifrån (och andra politiska partier också) underskattar behovet av ideologi.

De handlar om att förklara en värld som befinner sig i snabb förändring. Hur skapar vi våra gemensamma värden, när vi för första gången verkligen kan kommunicera på ett globalt plan? Hur etablerar vi ett sammanhang, ett samhälle som känns och inte bara finns? Efter många år som lärare har jag sett hur fel det kan bli om man låtsas som ingenting och tror att internet kommer att gå över. Efter några år som journalist har jag sett hur hårresande fel det blir när traditionella medier försöker nå ut till ungdomen genom att poppa till sig och producera nonsens.

Jag är inte någon teknologipredikant som tror att internet är platsen där lammen lägger sig ned bredvid lejonen och alla problem har flugit bort. Ny teknologi innebär dock alltid behov av en förnyad ideologisk och filosofisk diskussion. Detta måste vår politik handla om. Vi måste helt enkelt lyfta blicken och se bortom vård-skola-omsorg-jobb. Det handlar om vilket samhälle som skall omfamna dessa funktioner och andra.

Den enkla början är alltså att ta de unga på allvar. För att sedan nå dem och få veta vilka politiska frågor de prioriterar - tja, låt mig citera en skicklig pedagog jag känner: Fråga dem!

Doften av nyklippt gräs blandas med en svag aning om annalkande regn. Grå skyar mörknar sakta till en skymning som inte störs av några skarpa ljus utan bara bildar fond mot de små ljuspunkter som talar om att våra grannar trots allt inte är så långt borta. Från skogen hörs trastarnas kvällsprat.

På andra sidan vägen sträcker sig åskammen bakåt i historien och framåt mot framtiden. Jag skulle ju inte skriva mer om hur ljuvligt det är på Söderåsen, men det går inte att låta bli nu när man bor här.

Vi har två nagelsaxar, utöver nageklipparen av industriklass som krävs för mina och makens tånaglar. Den ena nagelsaxen är spetsig, för den inhandlades innan vi fick barn. När lillan kom till jorden fick vi så införskaffa en trubbig. Nu undrar jag: varför har vi en spetsig över huvud taget? Den är klart livsfarlig för alla, inte bara för småbarn.

Man undrar ju om det finns någon egentlig efterfrågan på de spetsiga nagelsaxarna? Jag vet att vi fick vår mer av en slump - jag hade aldrig reflekterat över att det fanns otrubbiga, helt enkelt. Och om det nu är så att vissa personer (förmodligen av manligt kön) använder spetsen till att peta bort smuts under tånaglarna, så vill jag inte veta det.

Om man inte kan förbjuda de spetsiga nagelsaxarna, så kunde man kanske inför straffskatt på dem så att de blir dyrare? Jag är helt säker på att de står för en oproportionerligt stor andel av de saxrelaterade olyckorna i våra svenska badrum.

Man har slitit en stor del av dagen med att försöka hitta sitt hem i röran, installera den traditionella nya tvättmaskinen samt försöka hitta sportkläder i en sportaffär. Framåt kvällningen beslutar man sig för att åter fästa något litet avseende vid omvärlden. Och då kommer man på att javisst ja, det var ju i dag som reclaimarna skulle slänga ut snuten ur Rosengård. Men viss bävan går man in på Sydsvenskan och förväntar sig utbrända bilar, sotiga containrar, stenkastning och glasskross. I stället möts man av följande rubrik: Rosengårdsborna körde bort aktivister.

Jag skrattar fortfarande. Ni gjorde min kväll, kära uppretade, karaktärsfasta och för mig okända Rosengårdsbor. 

Den där Usain Bolt, är han härifrån? Maken och jag sitter här och titta på varandra och undrar hur i hela fridens dar det går till. Alldeles oavsett om det är en "naturlig" talang eller någon ny fantastisk dopingmetod så är det enormt fascinerande och imponerande. Och tacksamt att ha något sådant att fokusera på när det skjuts och knallas i alla städerna runtikring och man får gå runt och påminna sig själv om att det inte var så kul på 1600-talet heller.

Kolla igen, vetja.