Det tänker jag göra. Kanske plocka lite blåbär, busa med lillan, möjligen eventuellt åka och handla en toastol på lördag. Vi behöver alla ta paus emellanåt.
Jag funderar mycket på min egen bransch just nu. Är det verkligen rätt att överösa folk med elände på detta vis? Blir de mer benägna att agera, att sträcka ut handen och hjälpa sin nästa? Eller blir de rädda, passiviserade och xenofoba? Är det vårt bekymmer? På det sista kan jag nog svara ja.
Ordning och reda måste vi väl ha?
I dag utanför Pressbyrån såg jag en man som åt glass tillsammans med sin hund. Bokstavligen. Den stora schäfern slickade glatt på husses mjukglass, sedan slickade husse en stund.
Sådant där är både äckligt och olämpligt, tycker jag. För det första är det väldigt ohygieniskt. Hundar springer och nosar överallt och tuggar på gamla pinnar och ben och annat bakteribemängt. Husse löper stor risk att få i sig bakterier och smuts som kommer från hundens mun. För det andra är det inte bra för hundar med sockerlastade livsmedel som glass och de blir lätt dåliga i magen av det.
Jag tycker att man får tänka sig lite för innan man sätter igång med sådant där. Min promenad blev nästan förstörd av detta osmakliga beteende. Och tänk på barnen. Hur skall man kunna förklara för lillan att hon inte får pussas med hundar, när hon ser vuxna människor hålla på så där? Det är väldigt oansvarigt och som sagt var inte så lite äckligt heller. Folk som gör så där borde förbjudas att ha hund.
Inte mitt problem? Nehe, men om det hade varit fråga om folk som har sex på ett udda vis, då hade resonemanget varit mera givet, eller hur?
Mer heteronorm, fast inte av mig
På Newsmill i dag kan man läsa intressant och insiktsfullt om både heteronorm och kvinnosyn under rubriken "HBT-rörelsen har allvarliga problem med sin kvinnosyn". Författarna är Amanda Brihed, Alexander Bard, Seved Monke och Louise Persson från det politiska nätverket Liberati. Analysen är kanon och eftersom jag känner mig lat får ni gärna läsa den, i stället för att jag tar mig samman och skriver något eget mera i frågan.
Vi tar det här med heteronormen nu genast
Stockholm Pride har dragit igång och årets tema är "Hetero". Bloggosfären tuggar, glatt eller argsint beroende på läggning, på begrepp som heteronormativitet, patriarkat, assimilation och transgender. Kollegorna på de stora riktiga tidningarna anstränger sig mer eller mindre för att hitta pigga vinklar på spektaklet/samhällsfrågan/manifestationen. Även jag tänkte kommentera saken.
Det är så här att jag i huvudsak, och i den mån jag över huvud taget finner en sådan definition intressant, är heterosexuell. Jag lever jädrar i hoppet enligt heteronormen med man och dotter och klänning på mig men inte på maken och så där. Jag har alltså inga större problem med att falla inom heteronormen. Och jag hatar den.
Heteronormen gör den myriad av val som är vårt samliv med andra människor osynligt. Mitt val syns inte alls, för det faller ju innanför normen. Simone de Beauvoir försökte lyfta fram att även heterosexualitet måste vara ett val, men med heteronormen i full fart blir det ju bara det avvikande som är ett val. Att jag gift mig men en man och fått barn med honom tarvar ingen förklaring, medan den kvinna som gifter sig med en kvinna och får barn med hjälp av en killkompis måste motivera varje steg. Jobbigt för henne - javisst, men lite trist för mig också. Alla de goda skäl jag har för mina val blir ointressanta, för de är ju bara i enligthet med normen.
I debatten har det talats en del om hur heteronormen även förtrycker de heterosexuella. Givetvis. Det blir som en paketresa och du måste köpa alla delar. Den som avviker bara lite kan ibland straffas hårdare än den som avviker helt och hållet. Normen måste upprätthållas och då kan inga motsägelser finnas.
Bilkörning ger alltid upphov till tankar. Man sitter helt enkelt där i sitt lilla plåtskal och funderar på hur alla andra plåtskalsinvånare egentligen resonerar. Vad pågår i huvudet hos de där som inte kör lika gudabenådat som man själv gör? I dag har jag exempelvis några frågor till dig som låg framför mig på väg 108 omkring Ask.
- Varför håller du 70-80 på en 90-väg när det är ljust, torrt och nästan ingen trafik på vägen? Tycker du att 90 kilometer i timmen generellt är fortare än du kan tänka dig att köra? Hur fort kör du på motorväg? Hur fort kör du när förhållanden inte är optimala, till exempel i dimma?
- Om du nu gillar att köra långsamt, varför håller du nästan 70 genom byn, där det är 50?
- Varför gick du ut med ena hjulparet över mittlinjen när jag körde om dig, samt ökade farten? Anser du att det ingår i din medborgarplikt att hindra ansvarslösa personer som jag från att köra lagstadgad hastighet?
- Känner du till att man kan svänga utan att först stanna bilen?
- Varför saktar du farten när du får möte på en bred väg med vägrenar och god sikt?
Alla dessa frågor. Medtrafikanterna är små gåtor inuti mysterier.
Jag bor i en politiskt plågad kommun, där sossar och moderater styr tillsammans, enligt uppgift för att hålla sverigedemokraterna borta från makten. Att detta skapa låsningar och en typ av formaliserad förvaltningspolitik baserad på utbyten torde inte förvåna någon. Det står still, liksom. Men så är det ju det här med geografin också.
Elaka människor säger att den här kommunen är vad som blev över, sedan alla kommuner runt omkring hade tagit det de ville ha. Det ligger en hel del i det. Jag, som inte är härifrån, ser att kommunen helt saknar ett naturligt centrum och att byarna alla drar åt sitt eget håll. Nåväl, kamp mellan kommundelar är inte så ovanligt, men här går det längre och djupare än jag sett på något annat ställe. Situationen kompliceras ytterligare av att i norra delen finns ett av Skånes mest expansiva natur- och turismområden, nämligen Söderåsen.
I jobbet träffar jag många av dem som bor och verkar i Röstånga med omnejd. Verksamheterna är i många fall starkt avhängiga sommar- och naturturismen och frustrationen över kommunen är påtaglig. Perifera delar av kommuner brukar uppleva det som att allting satsas på centralorten och så är fallet också här. Det sedvanliga gnället på detta tema förstärkt i just denna kommun på ett olyckligt sätt genom den där bristen på egentligt centrum. Svalöv är helt enkelt inte en naturlig centralort.
De mentala gränserna i landskapet stämmer inte alltid överens med de administrativa. Det man kan se i just min kommun, är att de gamla sockenindelningarna fortfarande finns kvar som mental kategori, även om de är överspelade till förmån för mer moderna administrativa indelningar. Röstånga, Ask, Konga och Billinge församling bildar en naturlig bygd, som har hamnat i två olika kommuner, långt från sina respektive centralorter.
Det går så klart inte att ta hänsyn till alla gamla mentala spår (och sår) i landskapet när man skall skapa nya administrativa enheter. Fast jag tror att lite kvalificerad geografisk analys ibland skulle kunna förebygga en del problem. Kommunbildningar och kommunsammanslagningar har genom tiderna skett på ganska lösa boliner. Nu torde det snart vara dags igen, eftersom de små kommunerna inte riktigt fungerar i den utökade roll som kommunerna fått under de senaste 30 åren. Vågar vi hoppas på lite analys utifrån geografiska och socialmentala parametrar?
Speciellt för min bror skriver jag i dag inte ännu ett inlägg om hur vackert det är på Söderåsen.
- Att äta lunch med en kollega och upptäcka att mackorna är mycket större och godare än man väntat sig.
- Att hitta ännu en andlöst vacker väg längs med Söderåsen.
- Att känna doften av regn och se vattengardinerna komma mot en över åkrarna.
- Att känna på ett blött, halt grässtrå.
- Att prata med en vän i telefon och få en komplett redogörelse för de fina skålar och tallrikar han köpt och nu gläder sig åt.
- Att komma hem och få varm mat serverad av maken.
- Att sitta med sitt barn i famnen och känna hur hennes kind är kletig av glassen hon nyss ätit.
Banala saker, eller hur? Men min mamma brukar säga, att den som kan glädja sig åt lite, har mycket att vara glad åt. Just i dag vill jag vakta lite på det lilla i livet, på regndoft, grässtrån och långsamma tankar. Glöm inte njuta, gott folk. Skjut inte upp livet till morgondagen. Reta för allan del upp er, det gör jag själv minst en gång i timmen, men det kan finnas en njutning också i det.
Äsch, vi registrerar oss allihop
Vi kanske bara skulle ta och lägga av med tjatet? Vadan allt detta tjafsande om integritet och mänskliga rättigheter? Vi har ju nått alla ideologiers slut. Ingen kan ha något att dölja i denna underbara värld där vi alla är överens om vad som är gott och riktigt. Politisk korrekthet är en sådan trevlig överideologi. Det är bara paranoia att tro att någon skulle kunna vilja dig något ont för dina åsikters skull. Och ett register över aborter skall vi så klart bara ha för att kunna följa upp dessa stackars kvinnor medicinskt.
Sverige är en idyll som alla människor vet, men i världen utanför står det illa till, så tänkt vilken tur att vi har så snälla myndigheter som vill skydda oss mot alla farligheter. Farligast av allt är kanske vi själva, med våra osunda vanor och bristande säkerhetstänk, så då är det ju bra att det finns myndigt folk som vill skydda oss mot det också.
Det är lika bra att vi upprättar ett ordentligt register över hela befolkningen. Koppla ihop allt spionage, alla sjukvårdsjournaler, polisens register, skatteverket och kronofogden och allt ni kan komma på - det borde i alla fall vara en formidabel utmaning för en systemvetare eller så.
Nej, jag är inte ironisk. Jag är förtvivlad.
I dag finns det helt enkelt ingen möjlighet att göra ett vettigt blogginlägg, eftersom hjärnan har flytt upp på Söderåsen i ren protest. Alltså har vi att välja mellan att jag håller tyst, eller en lång drapa om hur otroligt synd det är om mig som måste arbeta för brödfödan. Jag läste ett reportage om folk som inte behöver det, från den så kallade Stockholmveckan på Gotland, och det blev det ju inte bättre av. Efter läsningen var jag både utmattad och avundsjuk.
Strängt taget tror jag nog att det blir lugnare för alla om jag helt enkelt håller klaffen i dag. Förhoppningsvis återvänder intellektet när jag vant mig vid lönearbete igen och då tänkte jag ta itu med det kommunala självstyret och regionpolitiken (här behövs krafttag), innovationsinfarkten inom cleantechsektorn, samt lite andra viktiga samhällsfrågor. Blir det inte så, skyll på det ohemula öde som inte låtit mig födas till ett försörjt liv, ägnat åt lärdomen.
