East of the sun, west of the moon

Det är faktiskt första gången i hela mitt avlånga liv som det rått eldningsförbud på Valborgsmässoafton. Lite snopet när man hade tänkt att för första gången ta med dottern till en äkta majbrasa. Vad är det för galet väder vi har fått? Fast meteorologen jag talade med sade att det kan hända så här och att det var nästan lika varmt och torrt våren 1992.

Ja, ja. Det är onaturligt i alla fall. Jag skulle inte alls bli förvånad om solen blir röd i morgon, döda konsummedlemmar stiger upp ur sina gravar och socialdemokrater och moderater börjar styra kommuner tillsammans.

Eftersom du så enträget ber mig om svar, kommer här ett brev till dig från mig. Det känns lite märkligt att korrespondera med en institution. Kanske borde jag vända mig till Sarah Warnala, din generaldirektör som undertecknat alla 20 000 breven i undersökningen "Alla har rätt till en bra hälsa".

Jag tycker ändå att det känns rimligt att vi försöker lära känna varandra lite närmare. Du vill ju veta väldigt intima saker om mig, eller hur, Folkhälsoinstitutet? Du vill veta om jag är frisk och har fina tänder. Om jag trivs här i livet eller om oro håller mig vaken om nätterna. Du vill veta vad jag har för sexuell läggning och hur gammal jag är. Och jag vet ju ingenting om dig, vilket känns litet lustigt. Många av de saker du frågar efter diskuterar jag knappt ens med mina allra närmaste.

Men det är okej, Folkhälsoinstitutet. Du behöver inte tala om för mig hur mycket sprit du dricker. Jag antar att det jobbar några hundra personer hos dig, så i och för sig kunde du säkert fråga dem och ta något medeltal, men jag förstår ju att ett institut har lite andra vanor än vi dödliga. På något sätt skulle jag ändå vilja veta mer om dig när du vill veta så mycket om mig.

Min bild av dig är inte ensidigt positiv, måste jag säga. Jag minns till exempel någon kampanj för några år sedan som gick ut på att tjejer som var fulla fick skylla sig själva om de blev våldtagna. Minns du den? Den var väl inte helt klockren? Och så är det ju det här med att undersökningen verkar utgå ifrån ett väldigt illa definierat och starkt förenklat hälsobegrepp. Typ att grönsaker är bra och sprit är dåligt. De flesta frågorna verkar också utgår ifrån att jag nog egentligen har en rätt dålig hälsa. Det känns lite som om du letar efter saker att åtgärda, men kanske är jag onödigt misstänksam mot dig, kära Folkhälsoinstitut.

Jag tycker trots allt att de flesta av frågorna är påträngande och oförsynta. Det hela skall dessutom samköras med folkbokföringen samt med diverse register över totalbefolkning, utbildningsnivå, inkomster, bidrag, sjuk- och aktivitetsersättning med mera. Av någon anledning får jag lust att säga pip, pip och springa runt i ett stort hjul.

Så, Folkhälsonistitutet: Om jag skall svara på alla dess intima spörsmål kanske du kan svara på detta enda: Varför vill du ha reda på detta och vilket syfte fyller det? Jag vill ha ett kvalificerat svar och inte en massa svammel om att det är viktigt.

Jag vet att man skall tänka gott om sina medmänniskor. Jag har lärt mig av Magdalena Ribbing att ett visst mått av tolerans är nödvändigt i allt umgänge människor emellan. Men pröva att vara riktigt förkyld samtidigt som medierna är fyllda med larmrapporter om svininfluensa. Det är magiskt. Ingen kan låta bli, så utöver förkylningen är jag nu duktigt sår i öronen.

Grymt.

Jo, jag tycker att man kan skämta om allt, till och med om risken för pandemier. Nu är det bara så, att jag har varit ängslig för att få pesten ända sedan jag läste om denna historiska farsot någon gång i mellanstadiet. Så det måste vara väldigt roliga smittskämt för att jag skall uppskatta dem.

I dag är det återigen en sådan där dag då jag tycker oerhört synd om mig själv. Snuva och ont i huvudet gör att jag tror att jag har en vårförkylning på gång - för inte kan man väl bli pollenallergisk så där hastigt?

I vilket fall som helst är det synd om mig och jag orkar inte tänka, så läs den här lilla frihetsdeklarationen på matfronten i stället. Skönt att se hur Livsmedelsverket nu gungar i stormen. Inte för att jag tror att det finns en sanning och endast en när det gäller vad vi skall äta, och att det gäller att bevisa att Livsmedelsverket har fel. Tvärtom, just för att frågan är så komplex bör verket avhålla sig från alla grötmyndiga och överförsiktiga förhållningsorder. Precis som många andra svenska myndigheter. Gå och jaga skurkar i stället för att ge vanligt folk dåligt samvete.

Ibland har det hänt att jag fått pikar från mer eller mindre närstående om att jag borde hålla en lite högre intellektuell och stilistisk nivå på bloggen. Bah, säger jag. Dessa personer har inte alls förstått varför vi som jobba med text håller oss med blogg. Det är ju för att få leka med orden och slippa alla krav på linje, saklighet och faktakoll. Lekstuga för textfetischister, helt enkelt.

Nå. I dag blir det i alla fall ingen intellektuell insats alls, för vi har haft prinsesskalas i huset. Det borde ju lämna mig helt utmattad och allmänt glad att det är över och så, men nej. I stället kommer jag på mig själv med att tycka att det var trevligt och att det är rätt mysigt att ha vardagsrummet fullt med fnissande småtjejer. Jag känner att min image är på väg ut i sophuset. Men det var kul i alla fall…

Få se nu om det är någon balans mellan bra och dåligt den här veckan…

Veckans ta bort mig: Folk som inte kan svara på inbjudningar. Nu har oskicket spritt sig in i arbetslivet, så att man inte ens får veta om kollegorna planerar att komma till ett inbokat möte. Hur svårt kan det vara? Vad är det för sociala krymplingar och var kommer de ifrån? Och vad skall man skriva på en inbjudan för att folk skall begripa att de faktiskt skall svara? Jag vet var du bor, så släng iväg ett svar din lata mask?!

Veckans hurra: Gasolgrillen som har flyttat hem till oss. Den var på intet sätt billig, men benägenheten att grilla har stigit med flera hundra procent, nu när vi inte längre måste krångla med kolen och kan börja grilla fem minuter efter att grillen plockats fram. Fiffig pryl får jag säga.

Veckans gröna: Laga din egen mat. Du har tid att laga mat, låt ingen lura dig till något annat. Det finns många snabblagade och goda rätter och det enda som krävs är ett minimum av planering. Gör en matsedel och handla en eller två gånger per vecka. Krångla inte till det - ingen har dött av att äta mackor en gång i veckan eller av att äta soppa varje torsdag.
Sluta plåga dig själv, kära medmänniska. Släpp Buffé och andra publikationer som bara ger dig matångest. Laga enkelt i veckan och flippa ut i helgen. Har du fortfarande svårt att hinna med? Sluta titta på teve, det frigör massor med tid.
Och låt bli "färdigmaten" från frysdiskarna. Den är inte bra för någon annan än livsmedelsindustrin och dessutom smakar alltihop likadant. Råäckligt. Ju mer du gör själv, desto mer kontroll får du på maten och desto lättare är det att göra ett miljövänligt val. Nej, du behöver inte slakta din egen gris och göra egen korv. Lagom, gott folk.

Tja, det var väl ungefär som det brukar. Om helvetet är andra människor, så är himlen en gasolgrill?

Ibland (rätt ofta) får jag intrycket av att den svenska politiken har avskaffats och ersatts av någon slags förvaltningsekonomisk religion. Det vill säga, allt handlar om pengar. Inte ideologi. Inte människosyn. Inte samhällsfilosofi. Utan bara pengar.

Nu är jag varken korkad eller naiv. (Nej, jag vill inte ha några kommentarer på det.) Jag inser att det finns ekonomiska ramar som sätter gränserna för hur praktisk dag-till-dag-politik kan drivas. Jag fattar att man inte kan ideologisera fram nya idrottshallar - fast det kan man ju. Jag menar att det är politiken som sätter gränserna för ramarna. Det är alltså fullt möjligt att säga att varje liten by i en kommun skall ha sin egen idrottshall med bad och sedan höja kommunalskatten med fem kronor. Den politiska diskussionen borde ta sitt avstamp där, i stället för att dividera om gradskillnader utifrån ett antal givna maximer.

I dag känns det som om alla politiker både till höger och vänster är för ganska låga skatter. Alla vill ha så hög sysselsättning (detta förhatliga ord) som möjligt. Alla drar sig för att spara på skola, vård och omsorg, i alla fall så att det syns direkt. Vad är det då för mening? I min kommun har vi en helt absurd situation, där moderater och sossar regerar ihop "för att hålla SD från makten". Va? Man får ju huvudvärk.

Den politiska diskussionen borde inte handla om reda pengar. Den borde handla om den mycket större frågan hur vi fördelar våra gemensamma resurser, eller till och med om ifall de där resurserna är gemensamma till att börja med. Den borde handla om hur vi strukturerar samhället utifrån filosofiska, vetenskapliga eller religiösa grunder. Jag vill se politikerna gräla sig röda, gröna och blå om religionens roll i samhället, om människans fria eller ofria vilja och om vem som skall bestämma. Jag vill att de skall slåss om makten, för att de har idéer om vad de skulle kunna göra med den.

Man får ju aldrig klaga på vackert väder. Men erkänn, gott folk, att det hade varit skönt med ett par regniga dagar nu, så att man kunde få något gjort och slapp sitta på uteserveringar och blunda mot solen i svenska folkets gemensamma vårritual. Och säg mig den kropp med mer än 21 år på nacken, som känner sig helt mogen för korta klänningar och skor utan tå, så här i slutet på april efter en lång avslappnad idesäsong? Nej, just det.

Hit med lite busväder till Valborg, tack.

I varje folksamling om mer än tio individer finns alltid minst en, som när resten av församlingen börjar känna att det är dags att gå hem, känner att det är läge att ställa en komplicerad fråga som kräver ett långrandigt svar. Det finns också alltid minst en som ställer en fråga bara för att väcka uppmärksamhet och som aldrig lyssnar på svaret. Det finns också alltid minst en som ser en föreläsning för hundratals personer som ett utmärkt tillfälle att få personliga råd.

Det finns också alltid minst en odräglig besserwisser som ser sina medmänniskor som underlag för blogginlägg.

Så här års blir man lätt lite trött. Dels tenderar många arbetsplatser till att gå på högvarv så här års, dels är det en hel del högtider att fira och som en följd av svenskarnas semestervanor också ett antal födelsedagar att hålla reda på. Och så är det ju den där vårkänslan som jag tycker att följande strof av Gustaf Fröding fångar rätt väl: "Ty morgonen kom för klar, för snar, för friska dess daggdroppar dugga./Det lyser för klart på den som var, för nyss, i dödens skugga."

Men, har man en femåring i huset får man inte deppa ifred. Oansvariga föräldrar har givit henne en hårdrocksskiva i fölsepresent. Ännu mer oansvarig musikproducent har placerat en karaokeversion av Melodifestivalhiten "1000 miles" på skivan.
"Sjung, mamma, sjung den med mig!"
Man kan inte motstå den lilla. Man sjunger. Det låter inte som Kenny Leckremo. (Nej, jag tror inte heller att det är ett artistnamn.) Det låter mera som könsmogen babian. Tycker jag, men det tycker inte lillan.

"Bravo mamma, det låter precis som på riktigt! Sjung den igen!"