East of the sun, west of the moon

Härom dagen ringde Sydsvenskans prenumerationstjänst och undrade om jag inte skulle prenumerera igen. Det skulle jag inte. Observera att det inte beror på att jag tycker att Sydsvenskan är en dålig tidning, för det tycker jag inte. Jag tycker tvärtom att den är rätt bra och skulle visst det kunna tänka mig att betala - för en del av innehållet, i digital form.

Däremot vill jag inte ha en halv telefonkatalog hem i brevlådan varje dag utan läser hellre nyheter på nätet. Jag försökte förklara det på ett vänligt sätt för damen från prenumerationstjänst och fick till svar "Men det är ju rätt mysigt att läsa tidningen vid frukostbordet, eller hur? Det är kanske inte så kul att spilla kaffe i tangentbordet?" Ärligt talat, lyssna på det yttrandet. Låter det inte lite, jag vet inte, patetiskt? Typ, vi vet att den här 1500-talstekniken är på väg ut, men kan vi inte hålla fast vid den ett tag till bara för att det är pittoreskt?

Om enda argumentet för papperstidningen är att den är bättre att torka upp kaffe med än vad en laptop är - tja, då är det nog dags att lägga ned. Förresten dricker jag te till frukost.

Veckans ta bort mig: Måste sluta läsa kommentarer till Veckans etikett på DN och på alla andra ställen också. Fri debatt, javisst, men jag vill helt enkelt inte titta in i det universum där de här människorna bor. Jag tror inte alls att folk får hjärt- och kärlsjukdomar på grund av övervikt och rökning. Blodtrycket i den svenska befolkningen måste vara ohälsosamt högt hela tiden. Går folk verkligen på stan och bara väntar på något som skall få dem att hoppa högt av ilska? Och jag som trodde att jag hade ovanligt lätt för att hetsa upp mig. Ha!

Veckans hurra: Galleri Tapper-Popermajer i Teckomatorp som för lite kultur till landsbygden. Mycket uppfriskande med folk som stänger stora galleriet i Malmö för att sedan öppna igen i det gamla stationshuset i Vilda Västern. Dessutom fortsätter de här galleristerna att visa intressant nutidskonst i stället för att förfalla till en lokal profil. Och så kan man smygkolla konsten på nätet - det är en stor fördel som de där bildkonstnärerna har, att det inte är mycket mening att stjäla deras verk på nätet, eftersom ett utskrivet foto på en A4 inte har så mycket gemensamt med en två meter lång oljemålning.

Veckans gröna: Att klimatkrisen äntligen har fått locket att flyga av på all den forskning som gäller alternativ till olja. Biodiesel har funnits sedan 1940-talet. Det går att göra plast av sopor och vete. Med smart genmanipulation kan växter fås att producera olja med exakt de egenskaper en industri efterfrågar. Kanon. Nu börjar arbetet med att få lönsamhet i grejorna. Så snälla alla: protestera inte urskiljningslöst mot all forskning som innehåller ordet ‘gen’ till exempel. Vart skulle vi nu igen? Framåt, ja.

Vet ni, i dag när jag var ute på byn och gjorde lite ärenden, så var det en massa människor som inte gjorde saker så som jag gör dem! Det började i affären där en hänsynslös pensionär parkerade sin rullator så nära fruktdisken att hennes ohygieniska shoppingbag svepte emot äpplena. Jag sade förstås till och hon bad om ursäkt, men då tycker jag att det är försent. Hon har säkert gjort det där äckliga i hela sitt liv och då kan hon väl inte komma på att bättra sig nu, heller?

Och sedan i kassakön var det en sådan där fuskare som sätter korgen i kön och går iväg flera meter för att hämta en tidning. Det tycker jag är dåligt stil, tänk på alla som står bakom dig och köar, det är väl orättvist för dem? Tänk om alla skulle göra så.

Jag tog bussen också och där var det folk som satt och pratade i mobiltelefoner och det tycker jag är så hänsynslöst mot mig när jag vill ha det tyst och lugnt. Damen bredvid mig ville inte prata med mig heller, så henne funderar jag på att anmäla till diskrimineringsombudspersonen.

Kort sagt, jag rasar mot alla dessa människor som inte kan visa elementär hänsyn till mina behov. Det är kränkande.

Jag tycker att "Fotbollsfrun" Malin Wolin är rätt irriterande och vi har obsalut inte många åsikter gemensamma, men jag beundrar henne för den kompromisslösa viljan att provocera. Särskilt som hon klarar av att provocera utan att vara elak mot speciella personer, som så många andra så kallade bloggdrottningar och bloggprinsar är.

Nu har människan på kort tid retat upp massor med folk:

- först genom att  tycka att föräldrar skall ta någon typ av ansvar för sina barns välbefinnande, samt att familjer som inte kan få ihop en matsäck till skolutflykten eventuellt har större problem än just denna matsäck.

- sedan har hon konstaterat att det är bra att vara smal och snygg.

Hoppas hon inte blir tvungen att gå under jorden. Fotbollsfrun är förresten ett dumt namn på en blogg. Vad sägs som O-PK?

Ni vet det där med att man inte skall gå och lägga sig arg? Det kanske är en bra idé att inte sluta dagen på samma deppiga sätt som den började, heller. Maken har förbjudit mig att läsa Aftonbladet, och det är nog en rätt vettig idé, eftersom jag antingen blir arg eller ledsen när jag gör det. Jag är nog helt enkelt allergisk mot nyheter. Lite handikappande för någon i min bransch, kanske.

Så jag funderar på att starta en tidskrift som skall heta "I min lilla, lilla värld av blommor". Den skall vända sig till kvinnor i min egen ålder som inte orkar med världen, utan vill låtsas vara hemmafruar utan ansvar. Pappret skall vara rosa och på alla bilder är det glada barn och kvinnor i snygga klänningar. Och så små tipsspalter hur man hanterar sin man och bakar en perfekt sockerkaka.

Vasa? Finns det redan sådana tidningar? Typ 1000 stycken? Men hur är det möjligt?

Ibland drabbas man mer än vanligt av en insikt om världens ondska. Jag vill inte veta, men inget blir väl i och för sig bättre av att man inget vet. Det blir bara en enda stor fråga: Hur kan man slå ihjäl sitt eget barn?

Vissa saker går inte att förklara och frågan får inget svar utan fortsätter att bränna för alltid.

DN har i dag en artikel med rubriken "Så kan vi rädda jordens klimat". Mmm, smaka på den. God som en karamell mitt ibland alla kris- och larmrapporter. Den har dessutom fördelen av att troligen vara sann. Om mänskligheten nu bums med det samma plockar fram sin kreativitet, sin anpassningsförmåga och den typen av girighet som föder nya affärsidéer, så kan det gå. Det är inte ett ett val mellan pest (brutal styrning och övervakning med medeltida livsstil) eller kolera (köra på som innan och se jorden svälla upp i tropisk feber).

Oljebaronerna känner redan marken gunga under sina fötter. Så tappa inte sugen gott folk, när ni står där i affären och grubblar över frukten, eller bråkar med er medeltidskommun om solceller och vindkraftverk. Tänk lite Byggare Bob/Barack Obama i stället. "Can we fix it - yes we can!"

Kanske är det fler än jag som oroar sig en smula över alla kemikalier som vi kletar in vår kropp med. För den som inte vill upphöra med hygien och låta det hela sköta sig självt, tillåter jag mig att göra lite reklam för min vän AnnaKarins hudvårdslinje. I sin webbshop The Wondertree säljer hon produkter med supernaturligt innehåll. Recepten är baserade på olja från det legendariska neemträdet och innehåller inte alla de där märkliga sakerna som annars ger en huvudvärk när man vänder på en burk ansiktskräm.

Och visst känns det bättre att handla av en AnnaKarin som hittat detta fantasiska träd själv på en resa i Afrika, än av Unilever? Den som inte gillar att handla på nätet kan besöka butiken i Höllviken i stället. Har ni tur får ni då träffa AnnaKarin själv och höra henne berätta om Neem. Hoppas hennes hår fortfarande är till hälften rött…

Den osäkra föräldrageneration som jag själv tillhör är båda komisk och tragisk i en fascinerande blandning. Vi måste vara den första generationen som anser oss behöva utbildning i hur man tar hand om sin egen avkomma. Det finns en hel industri med självhjälpsböcker, TV-nanniesar och metoder. Om detta kan man säga mycket, men det som fängslar mig mest just nu är många föräldrars märkliga idé om vad som är en normal tillvaro med barn.

Aftonbladets sidor om kvinnor och barn är som bekant en av mina stora inspirationskällor när jag letar underliga företeelser att blogga om. I en fråga till Nannyn Anne-Lie Arrefelt hittar jag följande: "Sexåringen[…] kan också vara väldigt tyken och snäsa av oss. […] Är detta bara en fas?"

Tja, min dotter är snart fem. Hon snäser, fräser och skriker - ibland, när hon är arg eller inte får som hon vill. Och så sjunger hon, klappar en och kramas - tre minuter senare. Jag tror att barn är sådana. Eller, människor är sådana. Barn skall ju växa upp är det tänkt. De utvecklas hela tiden, kroppen växer och viljan blir starkare. Det är så det skall vara. Barn är inte glada jämnt, men det är inte vi heller. Familjelivet innehåller en hel del konflikter, förhandlingar och omstarter. Tycker man inte om detta bör man bo själv med en krukväxt.

Njut av barnaåren, kära medföräldrar. Någonting säger mig att vi kommer att sakna dem när de är förbi. Hjälp era barn att växa upp till bra vuxna genom att själva våga vara vuxna. Var snälla vid barnen och använd dåligt-samvete-föräldratidningarna till att tända brasan med. Om ni är osäkra, fråga era egna föräldrar. Va?! Jo, de har en del bra idéer. Om inte annat får ni klart för er hur ni inte vill göra.

Detta är inte ett flammande inlägg mot konsumtionskulturen och det är inte heller ett medelklassigt häcklande av den glädje som många finner i att handla. Det är bara en stillsam önskan om att jag hade råd att ha en personal shopper. Inte en sådan där som följer med en i affär och uppmuntrar en till att handla ännu mer. Utan en som gör grovgörat.

Jag vill ha en personal shopper som jag kan ringa till när som helst. Typ, hej och hallå, nu har vi de här behoven: tröjor till dottern som fått orangutangarmar över natten, handsfree till min mobil så att jag inte behöver köra i diket om någon ringer, hygienprodukter av diverse slag från Lush samt en vettig väska till min dator. Sedan tidigare har jag och shoppern ett avtal som specifierar vilka parametrar som gäller för inköp samt vilken ersättning som utgår. Alltihop faktureras månadsvis.

Sweet dreams. Verkligheten är en obehaglig mix av måste-köra-till-Center-Syd-på-lördag, kolla datorbutiker på nätet, lyssna på den i och för sig mycket snälla och hjälpsamma kollegan som väljer handsfree till mig, samt fundera på om jag skall handla något på Lingon&Blåbärs utförsäljning.

Och jag blir så trött. Det slutar med att jag inte orkar handla någonting. Dottern får gå i de urväxta tröjorna, jag lär mig att styra bilen med foten, vi får tvätta oss med diskmedel och datorn får bo kvar på spetsduken. Jag pallar bara inte köpa grejor, för det finns för mycket av allt. Kan jag få ersättning från regionen för speciell terapi?