East of the sun, west of the moon

Det permanenta kriget i Palestina/Israel fortsätter och det är så tröstlöst. Jag läser nyheterna och sedan tänker jag intensivt "Det är fred på Nordirland" - för det är min formel mot hopplöshet. Våldet i främre Orienten är ett permanent inslag i nyhetsrapporteringen. Det går upp och det går ner, men ingenting förändras egentligen. Givetvis kan man ta ställning i konflikten och bestämma vem som är den större skurken, men vad nyttar det till? I min värld är alla som kan tänka sig att avfyra ett vapen mot ett barn den största skurken.

Jag har utlovat lite bilder på julpynt och eftersom allt julpyntet är på väg ner i lådor och ut i soporna, kommer de här - i elfte timmen.

För liten gran för att få plats med allt pynt? Häng det på en gardinstång i stället.

En sen kväll ser den här bocken precis ut som en flåsande rottweiler. Tack till svärföräldrarna som fixade hela arrangemanget!

De stora heter Dobby och Winky. När det kom ett litet barn i familjen fick vi ju skaffa en gris till och den heter följdaktligen Kreacher.

Hujedamej, nu har jag i snart ett års tid varit positiv en gång i veckan. Det förstår ju var och en, att ett normalt intellekt inte mäktar med en sådan ansträngning i det långa loppet, så nu får det vara bra med det. Nästa år blir det i stället en annan typ av lista - det kan ju kanske vara kul med lite omväxling för den lilla kretsen vaneläsare?

Sista glada listan tar ett grepp på hela året. Vad har varit de tre bästa fenomenen i min lilla tillvaro och för mänskligheten i stort under 2008?

1. Dottern. Det bästa i mitt och makens liv och vi tänker fortsätta att prioritera henne framför en massa andra saker.

2. Det ökande miljömedvetandet. Visserligen är det mycket hysteri kring klimatet och folk riskerar att bli trötta på det hela, men det är ändå positivt att det allmänna medvetandet i vår del av världen så sakta börjar fundera på en mer hållbar livsstil. Roligare att tjafsa om hur vi skall lösa problemen, än om det finns ett problem.

3. Bloggar. Hur kul som helst att skriva och på väg att bli ett verkligt allmänt debattfora. Otroligt roligt att se förvirringen hos de etablerade medierna typ DN Debatt.

Tja, lite kort lista egentligen. Det kunde gott ha blivit mer, men det går kanske att fortsätta vara lite positiv även nästa år. Det lär behövas, mitt i lågkonjunktur och klimatkris och allt.

Dialog i hemmet på Annandag jul:

Han: Kolla, International Hangman. De har ju spel här på The Guardian!

Hon: Jag fattar inte hur folk har tid att sitta och spela sådana spel. Jag menar, det tar ju flera timmar varje dag att bara hinna hålla sig rimligt uppdaterad på nyheterna.

Han: Mmmm…

Hon: Men det är kanske det folk inte gör. Kollar nyheterna alltså.

Han: Mmmm…

Hon: Vad gör du?

Han: Men det måste ju vara en vokal i ordet någonstans!

Hon: Pröva med ‘u’!

Det blev Honolulu och Bones klarade sig från att bli hängd.

Stäng av TV och dator, ät en klena och kom ihåg, att det är inte påven som är evig, kärleksfull och rättvis.

…FÖRBANNAD vareviga jul numera. Det där med religionen är svåra grejer för många av oss och inom Svenska kyrkan finns en tillfredställande mängd präster som går lite försiktigt och visar det där som kallas ödmjukhet.

Men nazistpåven som den katolska världen begåvats med, han är verkligen Guds ställföreträdare på jorden om man får tro honom själv. Alltså säger han vad som faller honom in. Således, i en värld där jordklotets temperatur stiger i rekordfart, folk svälter i massor och barn misshandlas varje dag, tycker påven att vårt största problem är att folk av samma kön älskar varandra. Ja.

Kall sol på gröntufsigt gräs. Knastrigt grus på småblöta vägar. Fuktiga grenar att sätta i kruka. Blinkande ljus över bruna fält när det skymmer. Vem frågar efter snö? Skåne är ljuvt även om vintern.

Och så har vi god mad och möed mad och mad i rättan tid!

I Sverige talar vi ibland om media som den tredje statsmakten. Tanken är att journalisterna har ett demokratiskt uppdrag genom att, för folkets räkning, hålla koll på vad den lagstiftande respektive den dömande makten har för sig. Så långt Montesquieu - jag är en varm anhängare av maktdelningsprincipen.

Jag undrar bara lite stillsamt varför just granskning skall utföras av folk som verkligen inte hamnat i sin maktposition genom någon slags demokratisk process. De lagstiftande, alltså våra politiker, dem väljer vi ju. (Ja, det är märkligt att det kan bli som det blir när bevisligen inte hela folket är galet, men så är det.) Domstolsväsendet är, liksom annan myndighetsutövning åtminstone i princip, underkastat sträng kontroll och alla tjänster måste offentligen utlysas och så där.

Men journalist, det kan man bli lite hur som haver. Det krävs ingen lång utbildning. Många klarar sig fint i yrket utan att ha någon typ av examina, men även de som gått journalisthögskolan har definitivt inte fått några djupare inblickar i exempelvis statsvetenskap eller nationalekonomi. Det är bara å skriv, liksom.

Svenska Journalistförbundet är ett fack med hög etisk svansföring. Förmodligen för att man inser att ett yrke med så styva ambitioner och så vingliga fötter kräver det.

Här satt jag och var så himla nöjd med mig själv för att jag jobbade effektivt en dag när nästan inga kollegor är på plats och alla jag känner är hemma och lägger in skinka. Så kommer det in en liten fyraåring som pladdrar - lika gulligt som min egen gör. Och bums tappar jag koncentrationen och vill hem och glasera pepparkakor med dottern. Nu är hon i och för sig på djurparksbesök med den äldre generationen, men ni fattar känslan?

Och får man sedan ett sms om att dottern är klar i djurparken och är hemma igen kan man ju lika gärna lägga ned med en gång. Undrar om folk fick mer gjort när de inte kunde kommunicera hela tiden?

Rapport från den privata fronten: Här sitter maken och jag i soffan bredvid varandra med varsin laptop. I köket surfar brorsan på sin bärbara. En sociolog skulle kanske kunna få ut något av detta? Åtminstone ett gott skratt.