East of the sun, west of the moon

Korvasbloggen håller en tävling om vad barnet lämpligen skall kalla mammas nya karl. Om det nu inte räcker med förnamnet eller så, vi har ju dille på etiketter, så det gör det väl inte. Terri Herrera Eriksson undrar om det inte är intressantare att diskutera styvpappans roll i den nya familen än vad han skall kallas. Jo, det är det.

Och det är fortfarande intressant att diskutera skilmässorna som sådana och de nya familjebildningarna också. Det här är ett av få områden där jag är styvnackat konservativ. Jag tror att barn mår bättre med oskilda föräldrar. Sedan finns det massor av fall där skilsmässa är den enda rimliga utvägen - men det betyder inte att det är fritt fram att sätta igång och bilda familj igen. Två vuxna gör som de vill, men att få barn - det är ett livslångt åtagande. Så ja, jag skulle gärna se lite färre styvpappor och styvmammor, i stället för fler beteckningar på dem.

Så här års har jag verkligen bara julpynt i huvudet, det kan alla som känner mig intyga. Så om listan är lite enahanda i dag, får ni ha överseende med det.

1. Att hänga kulor och annat julgranspynt i band på en gardinstång. En idé jag fick från Drömhem och trädgård och som blev förvånansvärt snyggt. Skall försöka få till ett foto på underverket.

2. Adventspynta tillsammans med barn. Inga estetiska hämningar. Upp med allt, bara! Helst allt på samma ställe.

3. Belysning. Nu är vi på jakt efter något i flera färger att ha utomhus. Det är alldeles för sobert i området där vi bor. Här behövs lite Möllanfeeling.

Okej. Avocado är ett av världens känsligaste livsmedel. Det börjar typ oxidera så snart man öppnar skalet. Lämnad åt sig själv förvandlas min genialiska guacamole inom en timme till en gulbrun, oaptitilig röra. Den går bara inte att spara, oavsett hur mycket citron man duttar över och hur mycket plastfolie man slår in den i. Så strängt taget borde inte någon förvänta sig att burkarna som det står Santa Maria Tex Mex Guacamole på faktiskt innehåller en avocadobaserad produkt. Och Aftonbladet borde inte försöka göra en stor nyhet av att de inte gör det.

Kollegan med sinne för färg tvingar mig att tillbringa eftermiddagen med att titta på tusen nyanser av grått. Jag förväntas ha en åsikt om dem, men eftersom de alla skall kombineras med företagets ilskna orange logga, blir allting lika gräsligt. Tycker jag.

Så kommer man ut utanför porten och upptäcker att det minsann finns ännu fler nyanser av grått, alla gräsliga. Hur kan det vara, att gråväder en ledig lördag när man kan klä på sig och gå ut och gå i dimmduggregn eller stanna inne och krypa upp i soffan, är så vackert, medan samma gråväder en torsdag när man måste köra hem och laga middag och städa och stryka och tänka ut en ny jobblista inte alls är vackert?

I mitt förra liv var jag lärare och för det allra mesta är jag rätt glad åt att inte vara det mera, men jag kan sakna eleverna mer än lite. Nuvarande yrket för mig i kontakt med en hel del människor, bland annat ungdomar. Jag blir mer och mer fundersam. När slutar folk att vara kloka, öppna för nya intryck och prestigelösa? 18? 20?

Det är otroligt mycket roligare att diskutera politik, samhällsfrågor och sexualitet med tonåringar, än att göra den med sina egna vänner ur den bildade medelålders medelklassen. Jag är kanske lite omogen?

Låt mig göra en liten historisk parallell: under de stora upptäckternas tidsålder, när nya hav beseglades och nya hamnar etablerades, då fanns det människor som tog tillfället i akt. De historiska piraterna var i allmänhet mindre underhållande än Kapten Jack Sparrow, men devisen "Take what you can - give nothing back!" speglar sjörövarmoralen ganska bra.

Nu har mänskligheten begåvats med ett nytt hav, med nya affärsmöjligheter och hemliga hamnar. Nätpiraterna sätter segel och rör sig snabbt över internet. De tar vad de kan - och ger ingenting tillbaka.

Efter upptäckternas tid kom imperiernas. Starka handelskompanier och de stora sjönationernas flottor tog den tidens lag till kolonierna och till de nya haven. Utrymmena för sjöröveri krympte avsevärt, särskilt när England kom på att göra piraterna till statligt kontrollerade kapare. Nätpiraterna anar kanske att dagarna då stöld på nätet är lätt och lönsamt är räknade. Det gäller att passa på.

Nu är ju detta ingen prylblogg och jag brukar inte ägna så mycket tid åt att fundera på vad jag kanske skulle vilja ha för grejor. Fast…vi lever ju i en extrem konsumtionskultur och jag har lite svårt att ignorera ny teknik. Så på min önskelista står konstant en massa saker från äppleföretaget och en del andra grejor för teknisk kommunikation. Det är som det är, men nu är det ju dessutom snart jul.

Hur många ljusslingor är det rimligt att äga? Jag kommer på mig själv med att försöka rättfärdiga ännu ett inköp med idiotargument av typen, "Ja, men jag har ju ingen med blomformade lampor innan". Dessutom går de i allmänhet sönder efter max två jular och bidrar till världshögen av svårsorterat elektronik/plast-skrot. Men jag blir glad av dem…

Jag haver gjort en rese om vintern, i Skåneland. Från Fundersed till Svalöf färdades jag och såg jag många märkeliga ting och högst vidunderlige varelser.

Där voro de som väl säkerligen av djävulen själf hade undfått sina åkdon, ity det gick med en väldelig fart över snö och is. Alldenstund snön stod över vägen som en rök nödgades de icke sakta sin fart och ändock blef åkdonet kvar på vägen äntskönt det for mot dikesrenen mer än en gång.

Jag såg menniskior som undersamt nog månd äga det odödliga lifvet redan i sin förgängeliga kropp, så utan fruktan syntes de mig då de förde sina åkdon i svindlande hast över de nedisade farvägarna.

Men märkeligast av alle var den glänsande varelse som jag såg vid skogen mot Höör. Den hade tvenne ben och syntes mig ej mycket större än en menniska, men måste ägt krafter som ingen menniska äga kan. Det syntes mig att varelsen rände längs med vägkanten och alla åkdon måste väja för det, vilket kom stor förvirring åstad. I mörkret blixtrade det om varelsens kropp och den syntes mig helt utan fruktan då den fortsatte sin bana, obrydd om alla åkdon som kom farande.

Sant skriver jag om alla dessa ting.

…skyll det på ommålningsprojekt och min oförmåga att få Safari att svälja mina blogginlägg. I vilket fall:

1. Snö. Nä, jag gillar det inte egentligen, men som dekorationsmaterial är det rätt schysst. Så länge man bara slipper komma i närkontakt med det och det ligger på kala trädgrenar och gnistrar och blänker.

2. Ljusslingor. Nu börjar folk så smått smyga igång med utejulpyntet. Inte en dag för tidigt tycker jag. Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret och så.

3. Binda blommor. Dagens kransbidning på blomsterhandeln i Sösdala gav mersmak, trots att jag var färdig att kasta alla de små pilliga buxbombitarna i marken vid ett flertal tillfällen. Men om maken någon gång skulle råka bli så framgångsrik att jag egentligen inte behöver arbeta, vill jag ha en liten blomster- och inredningsbutik. Frågan är bara hur det går när kunder kommer in och vill ha en röd begonia i en grön kruka?

Man vaknar till en ljuv blandning av hagel, kornsnö och regn. Det är vitt på marken. Bilen är täckt med tunn is. En kall vind blåser runt näsan så fort man sticker den utanför dörra. Inte tycker jag att vintern är någon årstid som vi behöver.

Om det nu är någon som är norrifrån och som läser det här, så kan jag meddela att jag har upplevt "riktiga vintrar" med knarrande snö, frostklara morgnar och blanka sjöisar. Men jag tycker inte om dem heller.