East of the sun, west of the moon

…tycker jag inte så mycket om, men jag har förstått att det är vad som går hem i stugorna. Och förresten har jag lite mycket att göra just nu.

…bara djur! Det här är katten Agnes.

De senaste dagarna har jag lagt en massa tid på ett jobb som handlar om att luska rätt på uppgifter om en gammal altartavla. Arbetet innefattar möten med forskare, pillande med gamla texter och rejäla ansträngningar för att göra alltihop begripligt. Jag inbillar mig att det är värt besväret och att folk skall finna intresse i att läsa det. MEN.

Det enda som lockar folk till sajten på det medieföretag där jag arbetar är djur. Hela eftermiddagen, medan jag slitit med mina uppgifter från 1800-talets kyrkböcker har en illasinnad kollega suttit mitt emot mig och berättat hur många djurbilder som nu finns uppladdade på sajten. Med jämna mellanrum har jag fått titta på bilder av något som i mina ögon ser ut som mogwai post vattenbegjutning. Vad är detta?

Jag slutar skriva (mer eller mindre) vettiga texter. I fortsättningen blir det bara djur.

…har jag varit på i dag. Mycket inspirerande. Utförligare rapport utlovas längre fram i veckan. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att det finns hopp, men att det är hysteriskt bråttom samt att USA är ett väldigt konstigt land som på en gång kan ha en president som George Buske och sådana spetsforskare och visionärer som dem jag lyssnat till i dag. Jag blir snart tvungen att fara dit och se efter själv.

Fast det får vänta tills de byggt en bro, eftersom jag kräker efter fem minuter ombord på en båt och efter tre på ett flygplan.

Felias UTOMORDENTLIGT IDIOTISKA säkerhetsprogram i vår router åt just upp dagens inlägg och jag pallar bara inte skriva det igen.

Jag har blivit så kinkig på gamla dar och vill helst handla i en affär som har de varor jag vill ha. Vankade runt på Netto och förundrades över bristen på basvaror och mat och överflödet av krimskrams. Tänkte då att jag skall satsa på en riktigt stor affär och körde till Citygross. Oj, oj. Jo, den affären har det mesta som jag vill ha. Tror jag. Det är så mycket så jag blir alldeles trött och det slutar med att jag sätter tillbaka vagnen och går min väg.

Nu önskar jag mig en trevlig dagligvaruaffär på internetet, med fina sökfunktioner och brett sortiment i synnerhet när det gäller ekologiska varor. Där vill jag sitta och klicka och sedan vill jag ha varorna till ett utlämningsställe nära där jag bor, eller ända hem till dörren. Är det för mycket begärt?

Hög klar höstluft, god frukost och posten har äntligen lyckats skicka paketet jag hade beställt till mig i stället för till det postkontor i Stockholm där det lämnades in. Lätt att vara positiv då.

1. Könsneutral äktenskapslagstiftning som vi snart får. Jag vet att det finns en ocean av idiotattityder och praktiska problem att tampas med för alla engagerade, men jag är ändå så himla glad åt att bo i ett land där ett enda av riksdagspartierna är emot samma rättigheter för alla människor.

2. Fyraåringar som under en lördagsmorgon kan göra en hundkoja, ett träningsredskap, ett hus med veranda och en släde av ett och samma gamla slitna liggunderlag.

3. Min nya tandläkare som är både snäll och pedagogisk och låter mig se vad han hittar på därinne. Och så sjunger han med till melodiradion.

Ny layoutmall på jobbet ställer helt onödiga extra krav på mitt minne när jag måste komma ihåg att skriva fjönsiga ledord överallt, koda texten så att redigeraren har en chans och försöka anpassa mitt vanligtvis så stiliga språk till dagisnivå. (Inte skriva ’skall’ till exempel. Jag får inte böja verben efter numerus på subjektet heller, men det har jag resignerat inför.)

Efter att ha morrat och tjurat och känt mig konstnärligt kränkt hela dagen kan jag nu alltså breda ut mig i skönskrift över hela bloggen. Min tankes svindlande flykt kan ta sig fria uttryck. Intelligenta slutledningar kan få trängas med insiktsfulla analyser och glödande poetiska beskrivningar. Nä. Trött.

Jaha, Alexander Bard har gått med i Folkpartiet. Och det har jag lyckats missa - vilket brodern skadeglatt meddelade. Märkligt. Jag som är helt fixerad vid Alexander Bard och till och med har orkat läsa Det globala imperiet tre gånger. Nå. Som vanligt är han besvärlig, den mannen. Här har han och Jan Söderqvist lyckats övertyga sina läsare om att nationalstaten är död och att dagens politiska makthavare är ett gäng desperados som slåss för sin överlevnad. Eller?

Egentligen har de konstaterat att vi befinner oss precis i slutet av det kapitalistiska etatistiska paradigment. Övergången mellan två paradigm tar tid och det är klart att den som är smart och snabbfotad tillräckligt kan ta ett smidigt hopp från gårdagens maktbas till morgondagens. I vilket fall som helst blir det intressant att se mötet mellan gårdagens politik och morgondagens gestaltat i en person.

…när man upptäcker att rapsen blommar på en åker så här i slutet av oktober. Alldeles smörgula står de där och liksom vinkar åt kyla och höststormar. Det galengula skär sig rejält mot det mer sobert dovgula på löven i skogsbrynet, men det ser rätt mysigt ut ändå. Och jag vill inte vet att det är alldeles normalt att raps blommar under milda höstar. Låt mig ha mina små underverk i fred.