East of the sun, west of the moon

Ovanligt lång väntetid på McDonalds får en att fundera. Var går gränsen - hur länge är jag beredd att vänta på denna mat? Ingen som är vid sina sinnens fulla skulle väl vänta lika länge på ett Macmål som på en riktig måltid på restaurang. Så en halvtimme är defintivt för lång tid. I dag fick vi vänta en kvart och det kändes som om det var precis på gränsen. Jag menar, man går till McDonalds av två skäl: det smakar likadant alltid, så man vet vad man får och så går det undan. Om det inte går fort blir det meningslöst.

En gång när jag var på semester på Kreta med föräldrar och syskon hann vi se en hel Bondfilm, dubbad till grekiska, medan vi väntade på att kocken skulle inhandla samt tillaga vår mat. Och det var värt det.

Besökte Jakt- och fiskemässan på Bosjökloster, tillsammans med ungefär halva Skånes befolkning. Har ni inget bättre för er, gott folk? Vi satt i bilkö en timme och när vi äntligen kom fram till infartsvägen stod det två poliser där - som inte dirigerade trafiken. Vad är det som gått fel här? När slutade poliserna att vara sådana där människor som vill göra en insats för samhället och hjälpa folk? Kunde inte dessa två polisherrar se att det hade blivit betydligt smidigare om de dirigerat trafiken så att folk släpptes in i omgångar norrifrån och söderifrån? Nu blev det i stället en fråga om vem som hade mest framåtanda och störst bil.

Väl inne på parkeringsfältet vidtog däremot en exemplarisk ordning, för där var det scouter som stod för ruljansen. Man kanske kunde lägga ut delar av polisens arbete på entreprenad? I så fall tycker jag att Svenska Scoutförbundet kan få ta hand om trafikfrågorna.

Jag har märkt, att ju tröttare jag är när jag skall till med fredagslistan, desto mer ät- och drickbart tenderar det att bli på den. Hoppas inte Folkhälsoinstitutet läser bloggen.

1. Den kära gamla klassikern rom-å-cola, eller Cuba Libre som drinksnobbarna säger. Jag skall ha piratfest när jag fyller år och föräldrarna har varit snälla nog att handla några flaskor mörk rom i Dyskland, men det är frågan om det kommer att finnas något kvar tills dess…

2. Fyraåringar som studsar som gummibollar i mossbelupna skogar. Modern stånkar och pustar och tappar väskan, men fyraåringen ser bara en mjuk grön matta med roliga gupp. Måste ta dottern mer in till stan, så att hon inte växer upp till någon slags naturmupp.

3. Daquiries. Ja, som sagt var, vi får se vad som blir kvar av romen.

Aftonbladet skriver att tidningen Matmagasinet tvingas dra tillbaka en hel upplaga eftersom ett av deras recept innehåller en felaktig uppgift. En äpplekaka skall kryddas med två kryddmått malen muskotnöt, men det har råkat bli till 20 nötter. Nu har några personer drabbats av förgiftningssymptom sedan de klämt i sig en kaka bakad på detta recept.

Okej. Muskotnöt är, liksom många kryddor för övrigt, skadligt i stora doser. Det är också en nöt med mycket kraftig smak. 20 sådana nötter i en kaka innebär garanterat att kakan smakar riktigt urkigt. Det tar cirka hundra år att riva en muskotnöt och de säljs i förpackningar om typ fem stycken.

Hur går det till när folk gör sådana här saker? Hur tänker de? Jag förstår ju att det måste röra sig om någon som aldrig stött på muskotnöt i ett recept förut, eftersom han eller hon inte reagerade på mängden. Så där står alltså denna människa - humdidamdam - och river 20 muskotnötter. Det tar väl kanske en timme. Smeten blir jättekonstig, men det finns ju så mycket märkliga recept. Så kommer kakan ut ur ugnen och bjuds på de förväntansfulla vännerna. Den smakar som sagt var garanterat urkigt. Alla är för artiga för att säga något och värden/värdinnan tror att det skall smaka så där. Eller vad?

Nu väntar jag bara på kraven från Livsmedelsverket om att muskotnöt skall förses med varningstext. På varenda nöt.

Promenerar hem med dottern i regnet och blir blöt. Det är fascinerande hur inskränkt man blir efter bara en liten stund. Det enda jag tänker är: usch vad blöt jag är vid handlederna, usch vad obehagligt det är med blöta kläder, usch nu börjar mascaran att rinna, usch det droppar i mitt ansikte. Och då handlar det alltså om ett strilande sensommarregn, varken kallt eller horisontellt. Det får en att inse att människans tankar är definitivt underordande kroppen.

Dottern som har heltäckande regnställ, sydväst och vattentåliga skor, pladdrar på som vanligt, äter ostbulle och stannar för att se på lastbilar.

Jag har bestämt mig för att inte gå i någon som helst polemik med så kallade biologister. (Ni vet, de där som med religiös nit hävdar att kvinnan är kvinna och mannen är man och så där.) Därför tänker jag inte försöka kommentera innehållet i ett blogginlägg av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar på Newsmill. I stället skall jag konstatera att det är mycket underligt att en person med yrkesbeteckningen författare inte kan skriva en begriplig text. Cecilia Gyllenhammar har givit ut boken En spricka i kristallen och den har jag inte läst, så jag vet inte om hon tillhör en extremt exprimentell inriktning som inte tror på meningsbyggnad, eller om hon och Jessica Zandén helt enkelt inte kan skriva. Det finns kanske en biologisk förklaring.

Själv gillar jag de där mjuka trettioåriga papporna som inte slår sina kvinnor och som liksom verkar vara det inledande problemet för de båda debattörerna. Mycket. De är sexiga som bara den - för oss som har erogena zoner i hjärnan.

En klyddig situation på jobbet har sugit all energi ur mig och jag orkar inte tänka mer komplicerade tankar än att det vore gott med en rom och cola. Sedan skall jag gå ut och sätta mig på gräskulle utanför huset och hoppas på att det börjar regna, för jag behöver sköljas igenom. Dagens mest positiva upplevelse var en GB-glass som inte alls smakade så räligt som jag förväntade mig att den skulle göra. Jag läste inte på innehållsförteckningen, så det kan ha varit det.

Att äta glass utomhus tillsammans med dottern är också alltid bra, oavsett hur resten av dagen varit. Promenaden hem bjöd dessutom på sedvanliga utmaningar för intellektet:

Hur bygger man en bro?

Varför är den asfalten svart och den grå?

Hur gör man trä till staket?

Varför ser han så arg ut? (Om mötande äldre herre.)

Varför ligger det en sten där som vattnet porlar runt?

Vad är det där? (En parabolantenn.) Vad har man det till? (Det är så att man skall kunna se fler TV-kanaler.) Varför har de satt den där? (Ja, för att få in fler kanaler att titta på i TV. Vi har en sådan hemma på sophuset i föreningen också.) Men varför har de satt den på gräsmattan? (Dem fick kanske bara plats där.) Hur kommer bilderna i TV:n?

Ja, ni förstår. Det tar liksom aldrig slut, men det är väldigt stimulerande.

Vad är det med rinnande vatten som gör en så väl till sinnes? Det måste vara urgamla mänskliga instinkter som gläder sig åt att här finns förmodligen friskt och hälsosamt vatten att tillgå. Jag kan inte se en porlande bäck utan att jag måste dit och lukta, smaka och känna på vattnet. Jag missar inte gärna tillfället att blöta ned fötterna heller, även om där är iskanter på det porlande vattnet.

Det finns mycket jag vill ha här i världen, men ett strömmande vatten nära mitt hus kommer högt på listan. Det måste inte nödvändigtvis vara öringförande. Någon som har en gammal vannmölla till övers?

Fredag, och situationen på jobb är så galen att jag passerat den mentala vallen och nu bara garvar åt allting. Men det finns ju saker som är bra på riktigt också:

1. Badbomber från Lush som bubblar, far omkring och färgar hela badvattnet rosa. The thing and the whole of the thing. Numera använder företaget ifråga lite mindre färg också, så att man slipper betala för varje bad med en timmes badkarsrengöring. Handgjorda produkter, naturligt innehåll och obetalbart fåniga engelska namn. Värt besväret, även om den enda skånska butiken ligger på Center Syd.

2. Bilar med elektrisk motor uti. Oerhört stressande först när man tror att bilen fått motostopp vid rödljuset. Bara härligt när man inser att man kan krypköra och krångla i stan utan att det går åt någon bensin alls. Hybridbilarna är mellanformer och jag hoppas innerligt att vi kommer på något bättre, men de är i alla fall roligare än bensinmonster.

3. Stjärnor. De börjar synas igen nu när det mörknar tidigare på kvällarna. På det hela taget tycker jag nog att vi borde titta lite oftare på dem.

Kanske finns det folk som fortfarande har någon slags tilltro till livsmedelsindustrin. Själv har jag läst den utmärkta boken Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson, vilket ledde till att ungefär hälften av det vi brukade äta rensades ut från matordningen. Det finns oerhört mycket att säga om matfabrikerna och deras totala brist på respekt för sina kunders hälsa och intelligens, men det kan ju bli lite tjatigt. Den som är lite mer visuellt orienterad kan i alla fall bläddra runt lite på den här tyska sajten.

Om du tänker äta färdigmat - gör det med ögonbindel och näsklämma. Eller ät något annat.