East of the sun, west of the moon

Efter att ha irrat runt en mindre skånsk stad vid havet i en timme och letat efter ett öppet café känner jag mig grinig. Jag är ju inte så förtjust i den svenska semestermanin över huvud taget, men när det gäller egenföretagare tycker jag att det hela har en stark ton av skjuta-sig-själv-i-foten. Här är några av årets exempel: Nyöppnad barnklädesaffär stänger halva sommaren. Café vid turistattraktioner har bara öppet halva dagen. Turistinformationen på en mindre ort stänger hela juli. Presentbutik i sommarstad har stängt två månader. Och så vidare.

Om ledighet är det viktigaste i livet för en, tror jag att man gör klokast i att förbli löneslav. Om man inte är intresserad av att ta vara på affärsmöjligheterna skall man givetvis inte driva affär. Vill man vara ledig på sommaren bör man satsa på att sälja skidkläder. Den berömda entreprenörsandan är nog egentligen inte så märkvärdig: jag misstänker att man kan komma långt på att hålla öppet året om på sedvanliga affärstider, äta sin lunch när där inte är några kunder samt ha någon liten drift att göra sin verksamhet lönsam även efter starta-eget-bidraget (som man förresten bara kan få om man genom längre arbetslöshetsperiod redan visat sig lite mindre förmögen att ta itu med saker och ting).

Jag gillar inte så kallade Foppatofflor. Det behöver jag kanske inte argumentera för, eftersom varje tänkande och estetiskt sinnad människa begriper varför. Nå, men min man skaffade ett par. Imiterade i plast, samt med fula duttar föreställande Lightning McQueen och Shrek på dessutom. Nu har han fått skoskav av dem.

Telia Danmark sänker priset på iPhone för att blidka sina uppretade kunder. Om det kan man tycka mycket. Telia i Sverige vill inte precis säga om de också tänker slänga åt kunderna ett litet ben, men det är alltid kul att höra när människor som jobbar med kommunikation skall kommunicera. Karin Nordlund på svenska TeliaSoneras presstjänst: "om vi skulle göra en prisförändring i Sverige kommer vi att kommunicera det". Meddela? Tala om? Kungöra? Enligt min ohyggligt gammeldags uppfattning är ‘kommunicera’ nämligen ett verb som inte tar objekt. Men det är uppenbarligen ett av de heliga orden som man använder för att slippa säga "sluta tjata, journalistjävlar".

Vi flyttade. Det är fortfarande problematiskt, även om myndigheternas horisont inte tar slut vid sockengränsen numera. Allra mest problematiskt har det varit för koncernen vars bolag börjar på Läns-.

Alltså: Vi sålde vårt förra hus genom Länshem. Vi köpte vårt nya boende genom förmedling av samma bolag. Vi försäkrade det nya boendet i Länsförsäkringar. Vi har lånen, nya såväl som gamla, i Länsförsäkringar Bank. Så naturligtvis skickar alla dessa bolag all korrespondens till vår förra adress. Varför skall man dra en slutsats när man kan vara fyrkantig?

Eftersom vi anade att det skulle bli så här har min man även ringt till Länsbolagen och talat om att vi flyttat. Fast det hjälper ju inte det heller. Antagligen måste vi begära ett utdrag ur folkbokföringen och skicka det, bevittnat, i tre exemplar till varje bolag. Eller?

Jag har noterat att många av de allra mest populära bloggarna handlar om saker. Antingen kläder, elektronik eller inredningsdetaljer tycks vara grejen. Jag är ju alltid beredd att anpassa mig för att höja läsvärdet på bloggen och öka min egen berömmelse, så i dag är detta en prylblogg. Dock utan foto och det får vi skylla på Blogsome, för jag har verkligen försökt.

1. Lite inredning först. Vi har en ny pool. Den är stor, blå och i plast. Den är gjord i Kina, vilket jag inte tycker är bra, men i dag är bloggen som sagt en prylblogg så det blir ingen politik. Det känns lite skönt ironiskt att ha en sådan pool när man bor i ett radhus på skånska landsbygden. Mannen och dottern följer upp med fuskfoppatofflor med små figurer på. Jag följer upp med några romdrinkar.

2. Och så var det tekniken. Jag vill ha en iFån. Ryktet säger att man snart kan få köpa en sådan utan Feliaabonnemang. Det är bra. Ryktet säger att de blir skitdyra ändå. Det är dåligt.

3. Ifall man har tre stycken beige under-knäet-långa shorts hängande på sin på-gång-klädhängare - betyder det att man har hittat sin stil eller att man behöver lite nya impulser?

Tänk att jag kom ihåg listan i dag.

1. Pool hemma i trädgården. Visst är de fula, de där blå plastkopparna. Och de är besvärliga att sköta. Men det är mycket skönt när det är så här vidrigt varmt och man bara kan komma hem och slänga sig i vattnet.

2. Bloggen Medicus Amour. Så rolig att man bara sitter och småfnissar när man läser den. Det är få förunnat att kunna skriva på det viset.

3. En parkeringsplats precis där man behöver den, mitt i turistsäsongen. Man får leva på den små stunderna av nåd. Undrar om gudinnan över kärvande byrålådor, Anoia, även har hand om parkeringsfrågor?

En kristdemokratisk politiker är upprörd över att kollektivtrafiken i Stockholm sponsrar Pridefestivalen och kör med regnbågsflaggor på bussarna. Inte över själva flaggorna, oh nej, utan över att beslutet om sponsring fattats på fel sätt. Någon som tror på den förklaringen?

Poolen är full av döda och halvöda insekter. Ohygieniskt och otrevligt, så vi håvar förstås upp dem, dottern och jag. Sedan ägnar jag en kvart åt att få en genomdränkt humla att torka i solen, medan en fluga i samma predikament möter döden under min fot. Humlan är ju ullig och gullig, vetja.

Jag hade planerat ett intelligent inlägg om den framväxande globala eliten och varför min yrkeskår måste sluta titta på trollkarlens händer och börja se efter vad som egentligen händer. Men, så vart det sommar och varmt och klibbigt och nu kan jag bara tänka på pooler, romdrinkar och skuggiga terasser, så det får vara till i höst eller så.

I dag skall bloggen ansluta sig till den stora samhällstrenden bekännelser. Det jag har att bekänna är så gräsligt att det egentligen borde viskas genom dubbla draperier till en åttioårig katolsk präst som hört allt. Men eftersom jag lever i en protestantisk kultur och i en tid när den utochinvända strumpan är vårt själsliga ideal, så tänkte jag komma ut på min blogg.

Jag vill inte vara Förälder. Detta skall alltså inte förstås som att jag inte vill ha min dotter. Det vill jag och jag vill vara tillsammans med henne nästan jämt. Men måste jag för den saken skull ansluta mig till gruppen Föräldrar? Jag är mamma på heltid. Jag har inga problem med att vara vuxen och ta ansvar för uppfostran och allt det där. Sajter med namn som Familjen, Familjeliv och Allt om barn lämnar mig däremot helt kall. Jag tycker att tidningen Vi föräldrar endast kan användas för att få rätt höjd på bokhyllan. Jag känner verkligen ingen samhörighetskänsla med neurotiska 40-plusmammor i Stockholms innerstad som söker bekräftelse på att det är okej att ha barnet på dagis 60 timmar i veckan för att ungen blir lycklig om föräldrarna är lyckliga. Ej heller vill jag veta mer om Lena, 17 år och trebarnsmamma.

Jag har fått barn och tro mig, det är det största som hänt i mitt liv - fast konstigt nog känner jag mig rätt mycket som samma person som innan. Lite tjockare, lite tröttare och rätt mycket gladare. Men jag är fortfarande mer intresserad av politik än av potträning. Jag tycker att det är roligt att gå med min dotter i naturen, men inte att dokumentera det i en scrapbook. Jag umgås fortfarande hellre med mina vänner än med främmande människor som bara har det gemensamt med mig att de också lyckats producera ett barn. Jag säger upp mig som Förälder.