Om ni tycker att mina hopp mellan tonårsdjup filosofi och ytliga feelgoodbetraktelser känns jobbiga rekommenderas ett besök hos Cales Fürstenberg på Sydsvenskan. Han är en av få i dagens Sverige som behärskar den absurda humorn, dessutom med en underbar lokal förankring. Så här vill jag till exempel ha det när jag blir gammal: http://sydsvenskan.se/kronikorer/claesfurstenberg/article326294.ece
Bra saker ur ett bortaperspektiv
1. Vilja att kommunicera. Helsinki Sanomat har en engelsk version på nätet och tack vare den kan jag, obildade människa som inte förstår finska, ändå skapa mig en bild av vad som är på gång i Finland i dagarna. Finns det någon stor svensk dagstidning som erjbuder samma service? Jag har inte hittat någon.
2. Björkar. Inte ett framträdande träslag där jag kommer ifrån, men visst är de vackra. Så smala, ranka och vita som de är förstår man gott varför de uppfattas som det ultimata nordiska trädet. Särskilt som träet sedemera blir så blont, hårt och fullt av karaktär på ett ganska diskret vis. Precis som nordborna.
3. Vind i håret. För det mesta bara otroligt irriterande, men om man kan kosta på sig att strunta i hur man ser ut (och det kan man ju i landsflykten) så ger det ändå en behaglig känsla av frihet. Särskilt om man står på en brygga och skådar ut över en av Finlands tusen sjöar, medan solen så sakteliga sjunker nedåt där borta över fosterlandet.
Nietzsche om å om å om å om å om å om igen
Att åter läsa Nietzsche känns passande i den självpåtagna exilen. Redan i första kapitlet av Den glada vetenskapen utbrister han: "Åh, mina bröder, förstår ni mig?" Svaret måste nog fortfarande bli nej, Friedrich. Inte ens vi, som lever i collagets tidsålder, förstår dina tankar om den blivande tillvaron. Din egen samtid, den genomarbetade avhandlingens tid, begrep inte ett smack.
Filosofi som lyrik, lyrik som bilder, bilder som samhällvetenskap och politik som biologi - Nietzsche är en filosof för nätet och hade han trott på en odödlig själ och evigt liv hade han retat ihjäl sig på att han inte fick uppleva det som händer nu. Den precisa kikaren ersätts av kalejdoskopet och vem vet vad vi får se nästa gång vi skakar? Världen är lika omöjlig som någonsin men Nietzsches imperativ blir alltmer aktuellt.
Och nej, övermänniskan är inte en arier utan ett försök att filosofiskt begreppsliggöra ett möjligt förhållningssätt till världen.
Solen strålar och Finland är mycket vackert, men en liten hemlängtan vaknade i dag. Jag såg ut över vattnet och tänkte på fosterlandet. Eller ja, inte så mycket på fosterlandet som mera på fosterjorden. Nationalstaten Sverige betraktar jag mer och mer som en administrativ funktion som snart torde ha spelat ut sin roll. Det som lockar och drar när man är borta, det är något annat. Det är naturformer som präglats in i en när man var barn. Det är stenar med rätt färg, trädsus som låter bekant, bäckar med kabbeleka och alar. Det är smaker och dofter, och frukost i Finland luktar inte riktigt som hemma. Skåne är grönt just nu och det är grönt i Finland också, men jag reste norrut i dag och där var skogar. Mörka granar med svepande fingrar i stället för barndomslandets leende bokskogar. Inga prästkragar i dikesrenarna och inga gäss som går på gärdena och tutar och snappar gräs. Vemodet blev plötsligt för stort och jag fick skynda mig till människoboningar.
En sval vind blåser i Helsinki och vita moln tävlar med grå, men ändå ser man himlen. Det nordiska ljuset är lika skönt här som hemma och än så länge känns landsflykten lätt att bära. Jag går på gatorna och njuter av ett spåk som jag inte begriper ett ord av, men som jag alltid har varit mycket förtjust i. J R R Tolkiens ord om gudarnas språk stämmer väl på finskan: som solens glitter på dragna svärd. Det finns en värdighet i finskan som jag tycker att svenskan har förlorat, men det är klart, det är lätt att låta värdig när innehållet förblir obekant.
Dags för en stilla kvällspromenad i Esplanadparken, där folklivet ändå inte överröstar det ljuva vemod som är Finlands eget.
Finland känns rätt just nu. Redan när jag såg de rediga pojkarna i Eurovisionen kände jag en längtan efter den förlorade rikshalvan. Medan Sverige neurotiskt letar efter den perfekta schlagerlåten som hela Europa skall älska, struntar finnarna fullständigt i vad alla andra tycker och skickar en hård, sexig låt. Den är dessutom obegriplig för en majoritet av Europas befolkning, eftersom Finland som ett av få länder sjunger helt på folkspråk. Det är respekt, helt enkelt. Nu vill jag vandra längs Helsinkis sköna avenyer och tänka på förlorad storhet.
Det är dags att åter lämna landet ett tag. Jag kan inte verka i en nation som först skickar en sångerska som ser ut och rör sig som om hon hängt till tork på vinden i fyra år, och därefter ger tio poäng till clowner som hänger tvätt. Brev adresseras till Överste Gustavsson, Helsinki.
Inget om Eurovisionsschlagerfestivalen
Förr var det här med Melodifestivalen och Eurovisionen en enkel historia. Fel låt vann den svenska uttagningen och sedan hejade man ändå på den, bara för att få känna glädjen i dumpatriotisk samhörighet.
Nu är det krångligt. Bra musik och kvalificerade artister har letat sig in i Melodifestivalen. Antingen förlorar de, som BWO plägar göra, och då vill jag inte heja på den som slog ut dem. Eller så vinner de, som The Ark i fjol och då blir Eurovisionen ett sant lidande när de åker ut där.
Nästa år tänker jag inte titta. Finns det någon stödgrupp på nätet för anonyma schlagerknarkare?
Blandad fredagskonfekt med bara söta bitar, var så goda:
1. Herakleitos. Utan att i detalj behöva gå in på hur osäker vår kunskap om denne gamle filosof är kan vi lugnt konstatera att han tjänat som inspiratör för mången betydelsefull tänkare och att hans tänkande med säkerhet hör hemma på den mobilistiska sidan. Vi stiger ned och stiger inte ned i samma flod – den enda rimliga beskrivningen av världen som jag träffat på hittills.
2. Pioner. Denna ljuvliga och nästan vulgärt sensuella blomma. Den tidigaste sorten blommar i min trädgård: en blodröd boll av flikar på flikar vecklar ut sig ur det en gång så kyska höljet. Nästa vecka kommer en sort som är skarpt rosa och så småningom de enkla som inte har så mycket kjolar utan oblygt exponerar sitt pudergula centrum och lockar på pollinerare med en doft från det förlorade paradiset.
3. Folk som kan skratta åt problem. I dag har vi haft mycket roligt på min arbetsplats. Orsak? Vår nya sajt är försenad med ytterligare några månader. Egentligen inte bra alls, men man kan ju lika gärna skratta som gråta åt det befängda faktum att IT-lösningar får vara försenade med flera månader, medan vi har deadline varje vecka.
Den som tycker att hon gjort världen en tjänst bara genom att födas som kvinna kan sluta läsa nu, för i dag tänker jag klaga på mina medsystrar. Utvecklingen på nätet går just nu i 190 knyck. Många som inte har så mycket makt i rådande samhällsordning ser här sin möjlighet att förbättra positionerna. Och för första gången i världshistorien har vi en arena där könet inte spelar någon roll – man kan till och med luras i frågan om man vill, så länge inget IR-möte är aktuellt.
Västvärldens kvinnor borde tjuta av förtjusning och bänka sig vid datorerna för att erövra den nya virtuella världen. Men tror någon det? Nej, usch, det är ju så jobbigt med teknik och datorer är inget kul och jag fattar inte vad nätet skall vara bra för och så vidare och så vidare. IT-företagen fylls med driftiga unga män. De hippaste nätverken skapas av män. Nya funktioner på nätet designas av män.
Jamen, det är väl bra, så kan ju feministerna bittert konstatera att det strukturella patriarkala förtrycket följde med in i den virtuella världen också. Morr.
