East of the sun, west of the moon

Jaha, som vaneläsarna märkt har den här bloggen varit nere i över tre dygn. Det har varit svettiga dygn för undertecknad som blir nervös när så mycket text bara försvinner. Det hade i alla fall det goda med sig, att jag kom loss och registrerade en ny blogg på http://portfreedom.wordpress.com/ 

Snälla rara alla, följ med till min nya hamn!

Som säkert framgått står bloggen inför förändringar och då ligger det ju nära till hands att bli lite retrospektiv också. Bloggen har liksom funnits ett tag och undertecknad är smått förundrad över att den lever ännu. Dessutom är det tid för diverse bloggpris och jag iakttar dessa högtidliga spektakel på det behöriga avstånd som tillkommer den pöbel som lever under uppmärksamhetsradarn.

Men hur det är, så börjar man ju fundera. Alla bloggpris delas nämligen ut i kategorier och jag skulle icke för mitt liv kunna placera bloggen i en av dem. Här är det ju nämligen ingen styrsel alls. Det var därför jag skaffade en blogg, för att slippa alla mallar för vad som skulle hända. Jag har nu kommit fram till att jag är omodern. De här allmänna tyckeribloggarna är typ andra vågen efter det-här-har-jag-ätit-till-frukost-bloggarna och nu är det nya tider.

Många av de bloggar som jag nu studerar för att de blivit nominerade är förvånansvärt proffsiga för att inte vara proffsiga. De är snygga, stringenta, konsekventa och uppdateras regelbundet och ofta. Jag skall nu avslöja två frågor som rör sig i min bittra lilla hjärna:

1. Vad lever de av, dessa halvproffs? Det måste rimligen ta tid att sköta den här typen av bloggar. Kanske är de V-människor som inte sover.

2. Varför är de så tråkiga?

Ja, ja, surt sa räven och allt det där. Jag vill väl också ha ett bloggpris (fast jag vill hellre bli rik och mäktig, faktiskt). Fast om priset är att jag måste blogga konsekvent om politik fyra gånger i veckan eller ve och fasa börja skriva om mode, då får det vara. Den här bloggen blir det aldrig någon ordning på, så det så.

Den frågan ställer man sig rätt gärna efter att ha fått hem lite böcker via kommunens, i och för sig utmärkt, projekt med bokpåsar till alla femåringar. Det är bara det att det kommer så mycket skrutt i de där påsarna. Otroligt skruttigt är det, faktiskt.

Man undrar alltså. Man slänger ut frågan på Facebook och får följande klargörande svar:

"Ofta död och skilsmässa tycker jag det verkar som." 

Cred till Susanna, som borde skriva en barnbok.

Det finns ett hemligt institut som förser alla politiker med lämpligt medieklimat, ingångar och åsikter i befolkningen. Alla som får partistöd kan ringa dit och beställa vad man önskar. För en tid sedan slog Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson det hemliga numret.

- Välkommen till Institutet för allmän opinion och politisk problemformulering.

- Hallå ja, det här är sanningens röst, säger partiledare Åkesson nu med myndig stämma. Jag vill göra vår beställning inför valåret.

- Det går bra, var så god. Observera att de av era önskemål som specifikt hamnar i motsatsförhållande till något parti med högre väljarstöd automatiskt stryks från listan.

- Jaha, då går det kanske inte att få ett debattklimat där det är okej att hacka på muslimer på ett sätt som vore otänkbart på alla andra politiska eller religiösa grupperingar?

- Det skall inte vara några problem, det finns ingen här som begärt något motstående.

- Vi vill gärna ha total förvirring kring alla siffror som har med invandringen att göra. Eftersom Sverige har så liten folkmängd är vi ängsliga över att väljarna skall bli misstänksamma om vi hävdar att hälften av landets invånare är militanta muslimer.

- Det är noterat. SCB har redan en del fina material där man bland annat använder det intressanta begreppet "andra generationens invandrare".

- Det här med islam är väldigt viktigt för oss. Kan vi få några pseudodebatter om exempelvis niqab för att späda på bilden av islam som en otroligt konstig religion? Som extra pålägg där vill vi ha några toleranstända icke-muslimska kvinnor som tar niqab i försvar som ett uttryck för fri vilja och religionsfrihet. Har ni det?

- Jadå, det är till och med mängdrabatt just nu.

- Okej, sedan vill vi gärna ha kraftigt ökande brottslighet som en direkt följd av invandring.

- Vi kan ordna statistik som visar att invandrare begår fler brott än svenskar, men jag kan inte garantera att ni inte får kritiker på halsen som kommer med social analys och andra relevanta förklaringar. Ökad brottslighet kan vi inte ordna, eftersom Allianspartierna samfällt begärt lägre.

- Nå ja, det får väl gå. Det allra viktigast önskemålet är egentligen att ni etablerar ett debattklimat där brist på kunskap och kurage hos våra motståndare leder till att vi får sätta agendan och definiera begreppen. Vi vill att det skall vara okej att mäta icke-svenska liv i ekonomiska termer. Vi vill att politisk korrekthet lägger sig som en våt filt över alla frågor där det faktiskt går att se skillnad på olika politiska ideologier. Vi vill att öppenhet och tolerans förvrids till osäkerhet och feghet.

- Inga problem, herr Åkesson. Allt det där har vi redan på plats.

- Tack och adjö då. Vi hörs efter valet.

Det är mycket med det nätiska just nu. Jag har till exempel börjat twittra och hade detta varit en fungerande bloggtjänst hade jag kunna lägga in en liten widget. Nu är detta inte fallet, vilket för oss in på nästa ämne.

Inom några veckor skall bloggen med det krångliga namnet förhoppningsvis flytta på sig. Jag vill nämligen också kunna ha en presentation, skriva under fullt eget namn, bädda in video och lägga upp widgetar. Till exempel. Jag hoppas så klart att eventuella vaneläsare följer med och lovar att återkomma med nya adress. Det blir väl någonstans i Midgård, skulle jag förmoda.

Twittrandet? Det kan man hitta på twitter.com/MalinNavelso 

Man förstår ju att det är jobbigt att vara Sverigedemokrat. Ingen vill förstå en och man får inte komma till tals och överallt är det fullt med talibanmuslimer som köper halalslaktade falafelbullar och ser hotfulla ut. Det är en oerhörd påfrestning att leva i en sådan tillvaro. Nu tycker jag att vi måste finna en lösning på situationen. Jag anser inte att det är humant att kasta ut folk ur landet och det vet jag att SD inte heller gör (numera).

Låt oss i stället skapa ett reservat. Eller, det kanske inte låter så trevligt, skall vi säga kulturell frizon i stället? Jag är lite osäker om var den bör placeras. Skåne är ju SD:s starkaste fäste, men å andra sidan är det dels väldigt nära till kontinenten och främmande kulturer, dels är här rätt tätbefolkat och lite svårt att röja ur. Även det svenska kärnlandet i Mälardalen är en smula tätbefolkat, men kanske det skulle gå att ordna utrymme i Astrid Lindgrens gamla trakter på småländska höglandet? Annars har jag förstått att Färöarna med sitt vidriga klimat är litet av ett sverigedemokratiskt Mecka, så kanske det inre av Norrland vore okej i alla fall? Det skulle vara enklast, förstås.

Den kulturella frizonen skulle rent formellt fortsätta att tillhöra Sverige, men vara i hög grad självstyrande. Något eget försvar kan det tyvärr inte bli tal om, men symboliska vaktparader och annat går förstås fint att ordna. Ett eget parlament och självförvaltning får det ju bli och därmed kan frizonens invånare andas ut, då de slipper delta i den svenska skendemokratin.

Hur kulturen i reservatet blir är förstås upp till de sverigedemokrater som väljer att bosätta sig där och det skall vi svenskar inte på något sätt lägga oss i. Man ser ju framför sig en bullerbyidyll med mor vid spisen, far på åkern och blonda barn som slår varandra i huvudet med bössor av prima kärnsvenskt virke, men det är kanske bara fördomsfullt. Vem vet vad som kan växa ur den rika mylla som ett rent sverigedemokratiskt folk måste utgöra? 

Eftersom Sverige även i framtiden kommer att präglas av öppenhet, medmänsklighet och tolerans, kan säkert SD-reservatet framstå som ett attraktivt alternativ för en del. En viss könsmässig obalans i den kulturella frizonen finns det nog en liten risk för, med sådant där får SD-parlamentet lösa. Det blir naturligtvis frivilligt att flytta till frizonen och även att lämna den. Fattas bara annat, vi tror på fri mobilitet här i Sverige.

Vad säger du, Jimmie Åkesson? Skulle det kunna vara ett alternativ? Så kan ni själva skapa paradiset på jorden, här, mitt i den svenska mylla ni älskar så djupt?

I dag är jag så sjuk att både Herr Åkesson och Snyftdemokraterna, Ikeas osunda grepp om svenskarna, samt mediernas kris nog får vänta till en annan dag. I stället kanske ni vill läsa lite på nystartade Juridikbloggen som ser ut att kunna bli en ganska intressant sak.

Nu får det väl ändå vara nog med tokerier från Sverigedemokraterna? Partiledaren Jimmie Åkesson överträffade alla förväntningar på att skjuta sig själv i foten när han i gårdagens Aftonblad gavs tillfälle att utveckla sin muslimofobi. Men åh, vad irriterad jag blir på att SD får fortsätta sin fullständigt galna linje att muslimer är någon slags folkgrupp. Deras definition bara förstärks när kritikerna kallar Åkesson islamofob och rasist.

Varför, varför, varför talar vi om världens 1,5 miljarder muslimer som om det vore någon slags homogen grupp? Vad har Bejzat Becirov, VD för Islamic Center i Malmö, gemensamt med mullorna i Iran? Lika mycket som Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd har gemensamt med idiotprästerna vid Mount Zion Lighthouse, vilka fördömer och dödar barn som är "häxor", kanske? 

Man kan fördöma all religion som skadlig för samhället. Man kan kritisera islam och olika islamiska inriktningar om man anser att de är sämre än andra religioner. Men man kan inte med någon slags logik fördöma "muslimer". Det är ju galet att vi om och om igen hamnar i SD:s skräckbild av (arabisk) islam som ett teokratiskt världsimperium. Man kan inte vara rasistisk mot muslimer - det är nämligen ingen ras. (Nej, jag vet att det inte ens går att tala om mänskliga raser, men vi lämnar det så länge.)

Gå hem och drick kaffe, Jimmie Åkesson. Eller mjöd eller vad du nu tycker är äktsvenskt nog. Det är inget synd om SD mer. Ni syns och hörs och får definiera begreppen till och med. Men jag tror kanske att ni underskattar svenskarna, både de nya och de gamla.

Vi har precis ätit pizza. Usch ja, sådana gräsliga matvanor - man kan knappt tro att detta är ett bildat medelklasshem. Men vänta bara, det blir värre.

När man bor väldigt långt ut på landet som vi gör upptäcker man tämligen raskt att snabbmat inte är ett alternativ. Det tar längre tid att ta sig fram och tillbaka till närmaste pizzeria än det tar att laga normal middag. Ibland är man ju dock trött och slö och har inte lust att skapa kulinariska mästerverk. Så sist vi var och handlade fick jag syn på en förpackning med färdig pizzadeg och färdig tomatsås.

Denna industriella matprodukt hamnade på vårt bord i dag. Bara att poppa ut degen på plåten, rulla ut den och så på med tomatsåsen och vald fyllning. Efter femton minuter i ugnen smakade det förträffligt. Och jag har inte ens tittat på innehållsförteckningen. 

Men, så onödigt! Det är ju världens enklaste att baka en stor pizzadeg en kväll och sedan kan man faktiskt frysa in lagom stora bitar. Samma sak med tomatsås. Jo. Fast det är ännu enklare att köpa en färdig förpackning. Den var dessutom godare än de pizzor jag själv brukar lyckas åstadkomma, fast kanske inte så god som en riktig snabbis från pizzahak. Dessutom hade lillan och jag ohemult roligt när vi rullade, fyllde och bakade.

Ännu ett förlorat slag för medelklassigheten, således. Det börjar bli dags för ordnad reträtt och omgruppering av styrkorna, eller hur? 

När man tillhör den tjattrande medelklassen och dessutom råkar ha ett jobb som kanske inte är så där direkt samhällsviktigt, kan man lätt får för sig att man borde göra "något som betyder något". Eftersom man är lat, bekväm och osäker stannar det oftast vid en tanke.

Tursamt nog finns det folk som gör riktiga insatser och som man lätt kan stödja. Man kan till exempel låna ut pengar genom Kivas mikrolånesystem. Pengarna förmedlas till entreprenörer runt om i världen genom certifierade och klassificerade kreditinstitut på plats. Man får tillbaka sin insats i delinbetalningar och kan sedan låna ut samma summa om igen.

Jag hoppade på i början av året och är redan inne på lånerunda nummer två. Jag har under resans gång fått ett antal rapporter om hur det går för mina valda företagare. Känns som att det funkar.

Okej, alla ni med hjärtat på rätta stället och som redan skänker till välgörande ändamål varje månad kan sluta läsa nu. Ni har förstått att detta är vettigt och hjälper människor att hjälpa sig själv och allt det där och att det kan vara ett alternativ nästa gång ni vill visa god vilja. 

Kvar? Lat, bekväm och inte riktigt tillfreds men konventionell välgörenhet? Okej, ett tips i örat: Detta är hur kul som helst…ta en titt, vetja.